Vården missade mitt barndomstrauma

Jag är Jeanette Nord. Sedan 1999 är jag utbildad sjuksköterska, vilket jag även arbetade som fram tills jag hamnade i en livskris år 2009.

Jag hade en problematisk barndom, med en alkoholiserad mamma som gjorde ett självmordsförsök när jag var tre år. Efter det separerades jag från både henne och mina systrar. Jag hamnade i händerna på ett föräldrapar, varav den ena är min biologiska pappa, som inte hade förmågan att ta hand om mina känslomässiga behov. Jag växte upp under förhållanden med psykisk misshandel, något som skapade ett komplext trauma för mig och har lett till mycket smärta i mitt liv. Men det skulle dröja lång tid innan jag förstod hur och varför det hängde ihop.

Övergrepp och förnekelse

När jag var 18 år blev jag våldtagen. Fram till 2009 levde jag i total förnekelse inför hur jag mådde och skämdes över att inte klara av saker som jag tyckte att jag borde. Genom åren har jag haft olika relationer, som naturligtvis inte har hållit. Har man en anknytningsskada som jag så dras man till sina förövare. Till det man känner till – även fast det skadar en ännu mer.

Strax innan jag skulle fylla 38 hamnade jag i en djup kris, som utlöstes av bland annat en skilsmässa och att jag blev utsatt för mobbning på min arbetsplats. Jag påbörjade fyra år av psykoterapi och en ännu längre resa med sökande efter svar. Svar om vad som var fel på mig.

Jag minns när min psykoterapeut sa: ”Jeanette, livet ska inte vara såhär svårt”. Det gav mig skuldkänslor för att jag trodde att det var jag som gjorde fel. Min obefintliga självkänsla har alltid fått mig att tro att jag är mindre värd än alla andra.

Diagnoser som förvirrade

När jag blev diagnostiserad med adhd, ADD och autistiska drag trodde jag att det var svaret. Istället skapade det fruktansvärd förvirring, eftersom jag inte alls kunde identifiera mig med beskrivningarna av dem. Mitt barndomstrauma missade sjukvården helt. Det var först när jag själv fann en studie i ämnet som jag kom till insikt om att det är grunden till att jag inte lyckats återhämta mig från mina motgångar och hamnat i ett utmattningstillstånd.

På grund av mina tidigare erfarenheter har jag alltid haft svårt för att sätta gränser och föra min egen talan. Det har inte blivit bättre av att bli misstrodd och feldiagnostiserad i vården. Men på något sätt tror jag att mina motgångar har gjort mig extremt stark.

Brinner för att sprida kunskap

I dag är jag stolt över den jag är. En ambitiös person med skarpt intellekt och ett stort hjärta. I framtiden drömmer jag om att kunna arbeta som sjuksköterska igen. Jag brinner för att hjälpa människor och för att sprida kunskap om vad komplext trauma är och hur viktigt det är att få rätt hjälp för att kunna lära sig leva med det. För att hitta vägar till ett värdigt liv. Att ha bra människor omkring sig betyder mycket. I mitt fall är det mitt fantastiska boendestöd – som alltid går bredvid mig.

Att bryta skammen

Genom att dela min berättelse hoppas jag kunna vara en förebild som visar andra vägen, precis som andra offentliga förebilder har motiverat mig till att fortsätta framåt. Det finns ju så många andra som bär på trauman – hur har de gjort för att överleva? Trauma består av så mycket skam och för den finns bara en väg ut och det är att placera skammen där den hör hemma. Nu vet jag att ingenting är mitt fel och jag gör så gott jag kan. I det kan jag landa och känna ett hopp om att trots allt hitta en väg för mig.

Text: Jeanette Nord