Jag orkar inte prata med någon

Varje gång telefonen ringer blir jag rädd. Jag orkar inte prata med någon.

Eller jo, min syster. Hon kan få möta den dåliga versionen av Birgit, den kvinnan skräms inte av nåt. Jag hoppas att hon ringer snart, för jag orkar inte ringa henne själv. Jag hade ju kunnat ringa Tea, men vill inte känna mig som en börda på oket. Hon har ju sina egna bekymmer, inte ska hon behöva tyngas av sin deprimerade morsa.

Tur att jag inte hade min studiecirkel i dag. Att duscha är inte ens på kartan, bara det känns som en tung plikt. Men kanske ska jag försöka ta mig i kragen och ur mjukisbyxorna och gå ut i skogen. Så kan katten hänga med.

Det ska nog min trötta och värkande kropp klara av, artrosen lever loppan i mina leder just nu.

Eller så borrar jag ner mig i soffan och tittar på “The Big Bang Theory”.

Kanske tar jag mig i kragen och går ut

Vi får se. Bara gubben håller sig borta så jag får vara ifred.

Åldrandet verkar förändra oss människor. Det har helt klart påverkat mitt humör och min personlighet. Förr hängde jag på folk, nu måste jag tvinga mig till ett socialt liv. Och så har vi depressionerna som slår till allt oftare. Känner inte riktigt igen mig själv. Hoppas mina antidepressiva ger effekt snart. Kanske skulle jag testa terapi igen, nu när de dåliga dagarna kommer allt tätare inpå varandra.

Nåväl, i morgon blir en bättre dag. Jag hoppas på en molnfri dag som lyfter mig ur den här gropen. Då ska jag nog göra ketchup av alla jävla tomater.

Text: Birgit

Berättelsen är hämtad ur Minds må bra-guide “Livets glada dagar” som du kan ladda ner och beställa här.

Om depression och äldre