Vill du berätta om dina erfarenheter?
Din berättelse kan skapa igenkänning hos någon annan. Vi tar gärna emot den!
Min berättelse
Depression och nedstämdhet
Jag var deprimerad men skämdes för mycket för att berätta. Så pass att min son höll på att förlora sin pappa. Nu har jag lyckats vända på skutan.
Mitt namn är Marcus Osin, snart fyllda 34 år. Sedan 15 år tillbaka arbetar jag inom kundservice på ett stort internationellt logistikbolag.
Jag drabbades av en depression. Ett sjukdomsförlopp som började för cirka sex år sedan, när jag var i ett stormigt förhållande som till slut kraschade. Efter att vi hade separerat flyttade jag och gick vidare med inbillningen om att jag var ändå var lycklig. Även om jag långt inne visste att jag ljög för mig själv. Med tiden blev saker värre och värre men jag insåg inte vad det var som hände mig.
Jag jobbade på och skötte mina arbetsuppgifter. Väl hemma var jag så utmattad att jag kunde somna på golvet direkt i hallen. Jag har även en son vars besök jag såklart alltid såg fram emot. Det var bara det att jag inte hade orken som krävs för att ta hand om en liten livlig pojke. Det gav mig ett ökande dåligt samvete samtidigt som min livslust rann ur mig som vattnet ur en trasig hink.
Åren gick och jag kämpade med dessa jobbiga känslor dagligen. Jag skämdes för mycket för att berätta för någon om att jag mådde dåligt. Det hade ändå gått en tid sedan separationen. Skulle folk tro att det var anledningen till att jag var låg? Istället för att berätta la jag locket på och var med andra ord som en vandrande tryckkokare.
Mitt humör förändrades, från att ha varit en glad person var jag nu mycket lättirriterad. Minsta lilla sak fick mig att tända till och vid ett och samma utbrott tog jag sönder både tv och mobil.
Sanningen var att jag hade panik och ångest över min livssituation. Över att jag bodde ensam i en stad som jag inte trivdes i. Över att mina vänner hade lämnat mig när förhållandet sprack och att jag sedan hade slutat svara dem.
En dag samlade jag mod och ringde efter hjälp. Det var en telefonist som svarade och meddelade att en läkare skulle ringa tillbaka snarast, samma dag. När mobilen ringde blev jag överlycklig – nu kanske jag skulle kunna få hjälp!
När jag svarade hörde jag en man i andra änden presentera sig på otroligt dålig svenska. När han började ställa frågor förstod jag inte ens vad han sa. Min ilska steg från noll till hundra på en sekund och en halv minut senare flög min mobil rakt in i min tv. Dagen efter var det bara för mig att kasta elektroniken på återvinningsstationen. Mitt förtroende för vården försvann redan då, och jag la åter igen locket på.
Trycket inom mig växte sig större och större. En februaridag tidigare i år hade det gått så långt att jag inte längre orkade leva. På internet sökte jag efter lämpliga sätt att avsluta mitt liv på. Jag skrev ett avskedsbrev och lämnade min lägenhet, i samma bedrövliga skick den varit i under lång tid. Sedan tog jag mig till södra delen av Stockholm för att sälja min bil.
Efter det slog galenskaperna till och jag fick idén att åka utomlands så att ingen skulle kunna hindra mig. Det är en historia jag inte kan berätta mer om nu. Däremot berättar jag mer i e-boken med titeln ”Hur långt kan man gå?” som jag har valt att skriva för att synliggöra bekymmer som psykisk ohälsa kan orsaka.
Slutsatsen är att jag försökte ta mitt liv på grund av en vidrig depression. Hade jag lyckats hade min son inte haft någon pappa idag, bara för att jag mådde dåligt. Efter en tid på sjukhus med medicinering och många samtal lyckades jag till slut vända på skutan.
Nu tar jag medicin för min depression dagligen. Humöret är jämnt och fint, min vikt är inte lika låg som innan och sömnen är inte överdriven på något vis. Jag har även märkt att rörelse är bra för hjärnan och cyklar därför till arbetet oavsett väder.
Min depression kostade mig nästan livet. Därför är det min plikt att vara öppen och kämpa för att göra det mer acceptabelt att vara drabbad av psykisk ohälsa. Det kan verkligen drabba vem som helst.
Läs gärna min e-bok ”Hur långt kan man gå?” som finns att låna på flera bibliotek.
Text: Marcus Osin
Din berättelse kan skapa igenkänning hos någon annan. Vi tar gärna emot den!