Vem ser när jag behöver hjälp?

Ensamhet

Häromdagen var det 2 1/2 år sedan min man dog. Vi hade varit ett par i nästan 50 år. Så oerhört ensamt det blev. Dessutom har vi inga barn. Det första året var förstås värst, men fortfarande upplever jag ibland ett oändligt mörker och gråter mig till sömns.

Kvinna vid fönster i telefon
Foto: Shutterstock

Jag har några vänner som jag umgås med. Men jag tror inte de förstår min ensamhet. De tycker att jag är “duktig”, som är aktiv i många sammanhang. Det känns att de tycker det har gått lång tid sedan min man dog och jag vill inte “älta” mina bekymmer. Några av dem lever i par, några är änkor som jag, men jag är ensam om att inte ha några barn. När jag hör dem prata om barn och barnbarn, så är det inte först och främst deras umgänge jag saknar, utan mer detta att någon hjälper till med praktiska saker och “håller koll” på att allt står rätt till. Jag har inga syskon, bara några kusiner, som bor långt iväg. Min man har stor släkt, men jag vill inte vara beroende av dem.

Om jag inte syns på ett par dagar reagerar min granne

Om jag behöver hjälp, kan jag förstås anlita någon, om jag förstår vart jag ska vända mig. Men tänk den dagen, då jag inte inser att jag behöver hjälp. Vem upptäcker det? Om jag inte syns eller hör av mig på ett par dagar, så reagerar i bästa fall min granne.

Jag har funderat på att be någon vara min “kontaktperson”, men mina vänner är inte tillräckligt nära vänner för att jag ska våga fråga.

Hur ska jag kunna acceptera ensamheten och känna trygghet inför framtiden?

Jag är 73 år.

 

Text: Ingrid

Det här är en personlig berättelse från Minds upprop om ensamhet. Läs mer om Ensamhetsuppropet och ladda ner antologin här

Vill du berätta om dina erfarenheter?

Din berättelse kan skapa igenkänning hos någon annan. Vi tar gärna emot den!