Minsta lilla och jag föll samman

Jessica växte upp med en doft av choklad över sin barndom, över Bällstaån i Sundbyberg låg Marabous fabrik. Men chokladdoften var en av få konstanter i hennes liv. Pappa Rolf var journalist och åkte iväg för att skriva långa reportage. Mamma Joy följde med honom och såg det som en chans att se världen och slippa det malande vardagslivet. I flera månader fick Jessica och hennes två äldre bröder, Philip och Finn, vänta på att föräldrarna skulle komma hem igen. Philip blev hennes bästa lekkamrat. Finn fick ofta agera vuxen.

Faster Rut eller någon annan barnvakt hade ansvar för hemmet, men Jessica längtade efter mamma och pappa. Det var i början på 60-talet och på den tiden skulle barn vara snälla och se söta ut, men inte höras.

– I min föräldrageneration insåg man inte riktigt hur ett barns känsloliv fungerade. Jag fick inte utlopp för mitt uttrycksbehov när jag var liten.

Det tog Jessica igen i tonåren, i föräldrarnas ögon blev hon en ligist när hon hakade på 70-talets ungdomskultur. Trasiga jeans, pojkvänner och folköl skapade många konflikter, det var en stor diskrepans mellan deras egen och hennes pubertetstid. De förstod inte varandra och det blev mycket bråk. Men Philip förstod Jessica och fanns alltid där för henne. Tillsammans tänjde de på alla möjliga regler.

– Philip och jag skapade en egen värld och var enormt bra på att hitta på bus med varandra. Ibland farliga saker som att sätta eld under någon möbel. Som tur var hann mamma hem innan det spred sig.

Efter gymnasiet var Jessicas framtid osäker. Hon hade inga direkta intressen eller mål. Visst, hon hade spelat lite teater med kompisar men det var inget som hon såg som en möjlig karriärväg. Philip var desto mer säker på att teatern var rätt väg för båda. Han sökte sig till Teaterhögskolan i Malmö och Jessica läste drama-teater-film i Lund innan hon kom in på scenskolan i Stockholm. Efter examen blev hon frilansande skådespelare, och fick massor med uppdrag för såväl teater, film och TV.

Det stora publika genombrottet kom 1989 med Lars Molin-serien Tre kärlekar, efter det gick karriären med raketfart. Inte minst fick hon komiska roller. Dagens Nyheter belönade henne med Kasperpriset med motiveringen att hon är en “riktig comedienne”. Och Rita i Tomten är far till alla barnen gav henne en Guldbaggenominering.

– Det har varit ett privilegium att ha fått spela så många roller. Jag har ju verkligen fått visa många sidor av mig själv, säger Jessica idag.

Panikångestattack visade sig bero på utmattning

Men en vanlig arbetsdag innebar repetitioner på dagen och föreställning på kvällen, samtidigt som hon hade två små barn där hemma – hon ville inte bli en frånvarande mamma på samma sätt som hennes egen mamma ibland varit.

Hon blev bedömd på scenen varje kväll och bedömde sig själv som förälder varje dag. Det blev för mycket. Jessica fick en panikångestattack, mitt i tunnelbanan. Först trodde hon att hon höll på att bli galen, sedan kändes det som att hon höll på att dö. Hon förstod inte vad som pågick. Hon hade varken stressat eller jobbat på ett tag, bara tagit det lugnt på västkusten och laddat batterierna.

– Jag insåg på en gång att det var något allvarligt, att jag skulle behöva hjälp för att klara mig ur det.

Hon klarade av att gå upp ur tunnelbanan och ta sig hem. Direkt innanför dörren ringde hon till psykiatrin. Hon fick diagnosen utmattningsdepression. Det var egentligen inte överraskande för Jessica, snarare skönt att få ett namn på plågan. Hon fick tio timmar kognitiv terapi och hjälp att lära sig tänka på ett annat sätt: att inte vara så självkritisk och att inte koppla ihop sitt eget värde med sin prestation.

– Jag var bra på att trycka ned mig själv och oroade mig ständigt för vad andra skulle tycka och tänka om mig. Jag blev väldigt skör, minsta lilla och jag föll samman.

Depression i generna

Både Jessicas mamma och Jessicas mormor led av depressioner. Mamma Joy fick hjälp men mormor Gladys tog sitt eget liv vid 54 års ålder. Jessica hann aldrig träffa henne.

– Alla har vi en sårbarhetsmodell som visar hur personlighet, ärftlighet, livshändelser och rollmodeller gör oss mer eller mindre disponerade för depressioner eller annan mental ohälsa. För mig låg sårbarheten både ärftligt och i miljön.

– Depression finns i mina gener. Sen blev mitt jobb, när det var som mest stressigt, ytterligare en anledning till depressionen. När jag mådde som sämst låg jag mest i sängen men steg upp i tid till att barnen kom hem från skolan. Jag unnade mig den stunden medan barnen var borta.

Barnen hjälpte henne att komma ur det jobbiga. Jessica hjälpte dem med läxorna och de gick ut i solen en stund tillsammans även om det var vinter. Dessa rutiner tog Jessica igenom nedstämdhet och ångest.

– Men det är klart att de såg att mamma var ledsen, så där finns en vaksamhet hos dem efter det.

Jessica märkte själv av när hennes mamma gick in i depressioner, vissa gånger så allvarliga att hon blev inlagd på sjukhus. Joy kunde vara frånvarande, trött och sorgsen. Hon orkade inte engagera sig, vilket resulterade i att Jessica fick många hål i tänderna – eftersom ingen såg till att hon borstade dem ordentligt.

– Mamma lyckades hitta en bra läkare till slut så hon kunde leva ett bra liv. För min mormor var det svårare, det fanns inga mediciner på den tiden och ingen terapeut som kunde visa empati och förståelse.

Jessica ser inte antidepressiva mediciner som något dåligt. Ibland är du sjuk och behöver ta medicin, det är inte konstigare än så.

– Min mormor hade kunnat få ett mycket längre liv om medicinerna hade funnits när hon levde.

I början skämdes Jessica ändå för sina depressioner. Det har hon slutat med. Jessicas terapeut fick henne att förstå att om en människa med diabetes inte skäms över att behöva insulin, så ska inte hon skämmas över att behöva mediciner och terapi.

Terapin inspirerade till karriärbyte

Efter några år var Jessica sig själv igen, medicinerna och terapin hjälpte. Men vad skulle hända nu då? Hon var tillräckligt frisk för att börja jobba igen. Skådespelare hade hon varit nästan hela sitt vuxna liv. Hon kunde yrket och var bra på det. Identifierades som skådespelare av andra. Men nu ville hon inte tillbaka. Hon kände sig mest utnyttjad av scenen. Den hade tagit all hennes tid och kraft och hon fick scenskräck av blotta tanken på att gå tillbaka.

Hon ville prova något nytt. Och hade redan fått upp ögonen för ett annat yrke. Kognitiv beteendeterapeut.

– Jag minns när jag satt hos min terapeut och jag plötsligt tänkte “detta kanske jag också skulle kunna göra”, säger Jessica.

Hon ville hjälpa andra att må bättre, leda resan som hon själv hade följt med på under sin egen terapi. Dock var det inte så lätt att komma in på utbildningen. Hon fick skrapa ihop all relevant erfarenhet hon hade haft av vårdande yrken: hemtjänst, sjukvårdsbiträde, volontär på Bris telefonstödlinje, och så vidare. Till slut fick hon ihop tillräckligt för att få börja en introduktionskurs på Karolinska Institutet. Lyckan hon kände då var större än när hon kom in på scenskolan.

Trots att hon hade fått mycket handledning och stöd för att ta emot egna klienter, så var inte ens den värsta teaterpremiären lika nervös som när hon skulle ta emot sin första klient. Men precis som varje premiär på scenen klarade hon av detta också.

– Mina egna erfarenheter har hjälpt mig enormt som terapeut. Jag kan sätta mig in i hur patienten faktiskt mår. Och jag har även hjälp av min skådespelarbakgrund. I den branschen är det viktigt att man lyssnar på sina medspelare, att man kan läsa av dem.

Hittade tillbaka till teatern

Under utbildningen började Jessica trots allt känna ett sug efter att ställa sig på scenen igen. Hon använde sina nya KBT-kunskaper genom att börja med små “exponeringar” – hon läste dikter med manus i hand och liten publik. När hon till sist klev upp på teaterscenen kände hon att hon gjorde det på sina egna villkor. Det handlade inte längre om att prestera, hon gjorde det för teaterkonstens och för sitt eget nöjes skull. Hennes självförtroende och yrkeskunskap fanns inte längre i regissörens eller recensenternas ögon, utan vilade tryggt hos henne själv.

– Mina kurskamrater kom på premiären av Älskar dig också 2007. De lyfte upp en banderoll där det stod: “Grattis till en lyckad exponering!” För det var ju det jag hade gjort igen, exponerat mig för min rädsla till den inte fanns kvar längre. Det var en cirkel som slöts i den stunden.

Depressionen är något som hon vet kan återkomma, det sitter ju i generna och det gäller att passa sig för stress och press. Men just nu är den under kontroll. Hon tar sina mediciner, har sina rutiner, sätter upp mål för sig själv. Och hon gör det hon vill, på sina egna villkor.

Text: Emma Glaser