Min bipolära resa – om livet med inre svängningar och social fobi

Min berättelse

Bipolär sjukdom

Mitt namn är Malin och jag har mått dåligt länge. Nu har jag sjukersättning efter att jag gjort flera försök med arbetsträning och på olika sätt försökt att ta mig tillbaka till arbetsmarknaden. Däremot är jag inte sysslolös om dagarna.

Foto: Privat

När jag var 13 år gammal mådde jag väldigt dåligt. Det började i skolan där mina vänner sedan småbarnsår hade frusit mig ute ur gemenskapen. Minns att det var väldigt påfrestande att gå varje dag i skolan utan vänner. Varje dag kände jag mig mycket stressad inombords och ville heller inte inse att jag var mobbad. För att jag skulle orka stå ut i den situationen som barn började jag låtsas att jag hade kompisar. Jag skrev till exempel brev till en låtsasvän på rasten för att hålla skenet uppe men också för att se sysselsatt ut. Tiden går väldigt långsamt då man är ofrivilligt ensam.

En dag orkade jag inte mer

Det blev värre och mina skor hamnade då och då i papperskorgen. Till slut blev jag akut sjuk, inte endast på grund av mobbningen, men den bidrog. En dag tog jag slut och la mig under min säng och vägrade komma fram. Mamma och pappa fick ta mig till barn- och ungdomspsykiatrin då jag var totalt nedbruten.

Där började min resa med alla olika diagnoser och diverse mediciner. I dag har jag hittat en kombination som fungerar för mig. Till slut fick jag diagnosen ospecificerad bipolär sjukdom och det tog lång tid för mig att acceptera diagnosen. Sjukdomen innebär bättre och sämre perioder samt en del blandade perioder. Jag har en del svängningar vilket även innebär stabilare perioder vilket jag tycker känns bra. Svängningarna kan dock likna en berg- och dalbana vilket är svårt men jag har trots det lyckats få bra betyg och påbörjade en socionomutbildning. Jag har också fått ett stipendium! Det är de stabilare perioderna som jag och mina läkare försöker eftersträva.

Nu jobbar jag för att minska skammen

Det tog lång tid innan jag kunde acceptera mina sjukdomar och det har ändrats genom åren. Jag ska inte sticka under stol med att jag emellanåt känt av skam och stigma inför allt och alla. Det har under perioder gjort att jag velat isolera mig och det har i sin tur lett till att jag fungerar/fungerat sämre socialt.

Min familj har också betytt väldigt mycket för mig då deras kärlek och engagemang har varit villkorslös.

Text: Malin Jönsson