Pernilla är volontär i Självmordslinjen

Hej Pernilla, berätta lite om vem du är

Jag älskar kontraster – att vara ute i vårt lilla hus i Stockholms skärgård och samtidigt få känna storstadens puls. Den kombon är perfekt för mig. Jag gillar också att utmana mig själv, inte på det där extrema sättet, utan mer att testa nya saker. Förra året tog jag grönt kort i golf, gick en praktisk båtkurs och testade att sjunga i kör. I år fortsätter jag utveckla båtkörandet (lite golf kanske…) och så blev jag volontär på Mind.

Vad fick dig att söka som volontär hos Mind?

Jag har tänkt på det i många år. Jag tror vi är många som har en längtan att göra något som känns meningsfullt. Jag jobbar på SJ där vi är partners med Mind, och för några år sedan ansvarade jag själv för samarbetet. Då fick jag sitta med på medlyssning några gånger och det berörde mig väldigt mycket.

Självmord har alltid varit något som påverkar mig starkt, även när jag inte känner personen. Det känns så onödigt. Samtidigt har jag länge tänkt att jag inte haft tid. Men nu när min dotter har flyttat hemifrån och vår älskade katt gick bort i november… ja, då hade jag plötsligt inte så många ursäkter kvar. Förutom Netflix då.

Du arbetar ju på SJ som också stödjer Mind. Vad säger dina kollegor?

Många säger att jag är modig och undrar om det inte är tungt – hur jag orkar. Men ärligt talat är det ofta tvärtom. Visst kan samtalen vara svåra och utmanande, och ibland får jag en stark känsla av att jag bara vill hoppa in i en taxi, åka hem till personen och ge en kram. Men efter ett pass är känslan nästan alltid varm.

Jag tror vi är många som har en längtan att göra något som känns meningsfullt, säger Pernilla Hultsten.

Hur känns det att möta stödsökande?

Jag är fortfarande ganska ny, så det pirrar inför varje samtal. Min största utmaning är att inte bli “fixar-Pernilla”. Jag har alltid velat lösa problem, komma med råd och hjälpa till snabbt. Men här handlar det om något annat. Att lyssna. Att vara kvar. Att visa att jag är med. Ställa frågor som gör att personen får fortsätta berätta. Och det fina är att det ofta räcker långt.

Många beskriver att det är skönt att få prata med någon som inte dömer eller kommer med oombedda råd, att bara få bli lyssnad på.

Vad uppskattar du med uppdraget?

Jag får så mycket tillbaka. Jag känner att jag utvecklas som människa och lär mig massor, både i samtalen och om mig själv. Och den där varma känslan efter ett fint samtal, den är svår att beskriva. Jag märker också att jag lyssnar mer i livet i övrigt, med vänner och familj. Även om jag ibland fortfarande faller tillbaka i fixar-Pernilla. Det är svårt att lära en gammal hund sitta.

Läs mer om samarbetet med SJ
Läs mer om att vara volontär på Mind