Krönika

Simon: Så här handskas jag med mina självmordstankar

Det finns fyra skäl till varför Simon inte kan fatta beslutet att ta sitt liv, trots tankar på det. Det här är hur han ser på dem.

Jag tänker ofta och mycket på att ta livet av mig, det vore kontraproduktivt att inte erkänna det. Dels vore det dumt att inte prata om det, för om jag tiger om det känner ingen annan till det – och känner ingen annan till det, då ökar risken att jag kan genomföra det. Dels vore det dumt att hålla det paketerat inom mig, eftersom jag egentligen inte vill ta mitt liv – vilket innebär att det vore ett personligt misslyckande om jag lyckas göra det.

Vill inte att någon annan ska ta på sig skuld

För min del finns det ytterligare ett bra skäl att prata om det, för en av anledningarna – den riktigt stora anledningen – till varför jag inte har begått självmord är att jag vet hur mycket det skulle skada folk i min omgivning. Och då pratar jag inte bara om släkt och vänner, utan om varenda människa jag interagerat med och som riskerar att få reda på att jag valt att självdö.

Om jag tar livet av mig och någon som pratat med mig, eller sett något av det jag skrivit om självmord, får reda på att jag genomfört det, riskerar hen att lägga skulden på sig själv.

”Jag borde ha insett att han tänkte göra det.”
”Hade jag bara sagt något hade jag kunnat förhindra det.”
”Om jag bara …”

Så länge jag kan välja själv, även om det är svårt, kan jag inte vara så elak mot vänner, familj, bekanta eller mot ringarna utanför de kretsarna.

Fyra låsta portar

Jag har framför allt fyra tungt låsta portar jag skulle behöva ta mig igenom för att kunna fatta beslutet att ta mitt liv. Hitintills har jag inte lyckats ta mig igenom någon av dem.

Port ett är det jag redan har skrivit om här ovan: det är för grymt mot människor i min sociala omkrets. För att låsa upp den här porten måste jag komma på hur jag ska kunna ta livet av mig utan att andra lägger skulden på sig själva.

Port två är att det sannolikt kommer göra ont att begå självmord. Jag har inte hittat något riktigt bra sätt där jag inte skulle plågas under tiden jag dör. Har du ett tips, så håll det för dig själv! Eller, det kan finnas sätt att öppna den här porten, men då krockar det med nästa port.

Port tre är att risken är stor att jag misslyckas, vilket kan leda till att jag får svåra fysiska men av försöket. Jag har inte kommit på något sätt som exkluderar den risken helt och hållet. För att öppna den här porten måste jag alltså komma på ett sätt att ta livet av mig utan att det finns en risk att jag misslyckas. Lyckas jag öppna den här porten lär det krocka med nästa port.

Port fyra är att min död kommer plåga de som blir ofrivilligt inblandade i min död. Den begravningsansvariga på Judiska församlingen sade ”Glöm inte oss som jobbar med döden, det vill säga de som hämtar alla avlidna som inte dör en naturlig död, bårhuspersonalen, begravningsrådgivare, kyrkogårdspersonal som kyrkvärdar med flera. Folk tenderar att glömma att de ingår i ett större sammanhang än de gör. De yttre cirklarna är större än man tror och vi i ytterkanterna påverkas också. Jag minns varenda person jag har begravt som har dött till följd av självmord. De sitter kvar som taggar i mitt hjärta. Självmord är alltid onaturligt, det är ett tecken på att någonting har gått snett och att omgivningen på olika sätt har svikit eller varit för ouppmärksam”.

För att öppna den här porten behöver jag komma på ett sätt att begå självmord utan att någon kommer kunna hitta min kropp. Dels är det nästintill omöjligt att lyckas med det – dels lär det i så fall krocka med port nummer ett och två.

Hindren går också in i varandra

Ärligt talat krockar alla portarna med varandra på ett eller annat sätt.

Jag har nästan lyckats ta mig igenom port nummer ett, vilket oroar mig något ofantligt. Idén är att om jag skriver ett brev där jag adresserar varenda människa jag nämnt min depression och mina självmordstankar för (allt från mina närmaste vänner och min psykolog, grannen jag mötte häromdagen, kvinnan jag pratade med på Ica, hundägaren jag mötte på hundpromenaden förra veckan och min lärare på universitetet) – och förklarar på ett ingående sätt hur de inte kunnat göra något åt mitt självmord och att jag inte lägger någon skuld på dem – så borde jag kunna genomföra självmordet utan att någon tar på sig något ansvar.

Nu är inte det sant – för hur väl jag än formulerar mig kommer jag inte kunna prata bort skulden de kommer känna. Dessutom har jag sett till att försvåra ännu mer för mig själv, genom att nämna mina självmordstankar så ofta och för så många som möjligt. Poängen är att ju fler det är som känner till mina tankar, desto svårare kommer jag ha att dö utan att drastiskt skada andra människors mentala hälsa.

Målar medvetet in mig i ett hörn

Vad jag gör är helt enkelt att medvetet måla in mig i ett hörn. Ett hörn jag inte kan ta mig bort från. Ett hörn där jag omöjligen kan ta livet av mig utan att ta mig igenom port nummer ett, även om jag skulle klura ut låsen till port två, tre och fyra.

Jag antar att slutsatsen är rätt enkel trots allt: se till att prata med vänner, familj, med psykiatrin, med folk du känner vagt eller mycket. När någon frågar hur du mår, svara inte ”jo tack, det är bra” utan ”tja, lite självmordstankar och så, men jag lever!” Uttryck dig på det vis som passar dig – men håll det inte inom dig.

Skriv om hur du mår, prata om hur du mår – var inte tyst! Det gynnar ingen, varken dig eller din omgivning. Hitta dina egna portar, se till att ha telefonnummer till självmordslinjer och vänner nära till hands. Så fort en självmordstanke dyker upp: kontakta någon. Direkt, innan det har hunnit gå för långt. Målet är att vi ska leva tills vi dör av hög ålder, vilket inte alltid är så roligt, men för mig dyker det alltid upp stunder som gör resten av tiden värd att leva. Det kan vara så små saker som någon som ler på stan, en god bakelse eller när min hund lägger sig bredvid mig i sängen med sitt huvud på mitt.

Visst är det tabubelagt att prata om psykisk ohälsa, men tabun i all ära: de går att bryta. Om folk blir obekväma av det, trist för dem. Det priset är litet i jämförelse med ”vinsten”: att människor väljer att leva.

Relaterat innehåll

Egna ordDepression och nedstämdhet

Jag blev bestulen på mina tonår och nära nog mitt liv

Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har fått tanken "Jag vill inte leva...

På liv och död - med Ullakarin Nyberg

Avsnitt 15: Veronika – Ska jag leva med tankar om döden resten av mitt liv?

- När jag var åtta år satt jag i baksätet på vår bil och planerade...

På liv och död - med Ullakarin Nyberg

Avsnitt 14: Amanda – Jag har en biroll i mitt eget liv

- Tänk dig att det enda stället du får vara själv på är på toaletten,...

Hitta mer innehåll om: