Schizoaffektivt syndrom

En person med schizoaffektivt syndrom drabbas både av psykoser och svängningar i stämningsläget. Det kan upplevas som förvirrande, dramatiskt och innebära stora risker om sjukdomen får härja fritt. Då finns vården till hjälp.

Vad är schizoaffektivt syndrom?

Ett schizoaffektivt syndrom kan uppfattas som en mellanform av schizofreni och bipolärt syndrom. Sjukdomsförloppet är ofta periodiskt, som vid ett bipolärt syndrom, med friska perioder mellan sjukdomsepisoderna.

Sjukdomen har symtom som liknar bipolärt syndrom, som nedstämdhet eller sjuklig upprymdhet, och ofta svår ångest. Även symtom som påminner om schizofreni, som bisarra vanföreställningar och hallucinationer. Symtomen kan vara dramatiska och innebära impulsiva självmordshandlingar.

Hur påverkar schizoaffektivt syndrom livet?

Under sjukdomsperioderna är den sjuke vanligen psykotisk. De dramatiska symtomen gör att medicinsk behandling och sjukhusvård ofta är nödvändig, åtminstone under kortare perioder. Perioderna av sjukdom kan vara långvariga och pågå i månader men medicinering brukar hjälpa. Medicinering kan även minska risken för nya sjukdomsepisoder, så att personen kan fortsätta leva ett normalt liv.

Kan det bli bättre?

Sjukdomsförloppet kan vara handikappande och sätta djupa spår i självkänslan. Det är viktigt att förstå att man inte är ensam och att det finns bra hjälp. Ju mer kunskap den drabbade får om sjukdomen desto bättre kommer den kunna hanteras i livet.

VID misstanke om att du eller en anhörig har symptom på psykos och stämningslägesförändringar bör du söka vård. Att försöka klara sig på egen hand kan innebära risker för både den drabbade och omgivningen. För hjälp kan du kontakta en vårdcentral alternativt en ungdoms- eller vuxenpsykiatrisk mottagning.

Diagnos och behandling vid schizoaffektivt syndrom

Det kan vara krångligt och ta lång tid att ställa diagnos. Framför allt beror det på svårigheten att skilja mellan schizoaffektivt syndrom och schizofreni, som kräver en annan typ av behandling.

När diagnos väl är ställd kan behandling bestå av antipsykotiska läkemedel samtidigt som något stämningsstabiliserande, till exempel litium. Dessa brukar fungera bra och minskar även risken för återfall. Eftersom sjukdomen ofta är kronisk är behandlingen långvarig. Även stödsamtal och psykoterapi är bra sätt att förstå sin sjukdom och kunna hantera den bättre.

Faktagranskare: Marie Åsberg, senior professor i psykiatri vid Karolinska Institutet. Senast ändrad 2017-10-20