Teatertips

Ann Heberlein har skrivit boken “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Snart går den som pjäs på Stockholms stadsteater. Jag har sett repetitionen. Efteråt fick jag intervjua skådespelerskan Melinda Kinnaman för tidningen Feministiskt Perspektiv.

Såhär avslutar jag min artikel:

“När Melinda kryper på golvet och rabblar frukter i bokstavsordning inser jag att jag har läst om detta, levt med detta men aldrig sett det. Aldrig sett det spelas upp framför mig där jag är åskådaren, inte psykot i strålkastarljuset. Ändå känner jag mig mer sedd än någonsin. Tårarna faller”.

Ann är så arg i sin bok, precis sådär arg som jag är. Men som jag inte vågar säga. Inte till någon. Allt mitt arga sitter inuti, det bubblar och svider. Därför blev det så skönt att den pjäsen.

Såhär säger Melinda på scenen:

– Det gör mig så satans förbannad när människor som sannolikt aldrig krupit på badrumsgolvet med ångesten dunkande i mellangärdet, stått vid spåret beredda att hoppa, varit vakna fem dygn i sträck, suttit med kniven mot strupen, legat bältade på låst avdelning, föraktfullt säger att “Vi måste acceptera att livet inte alltid är så roligt. Vi måste också få må dåligt”. Fuck you.

– Fuck you, upprepar jag tyst för mig själv och fnissar med tårar rinnande över kinderna.

Där i mörkret på åskådarbänken. Där släppte jag fram lite förbjuden, frigörande, arg gråtfniss.

Det gör ingenting att andra inte fattar. I alla fall kan jag leva med det, jag har lärt mig det. Men ibland måste man få känna så. Ibland måste man få vara lite arg och bitter. Det känns ju så skönt efteråt.