Ge en gåva

Onsdagstankar

God onsdag, vänner!

Eller, ursäkta: Onsdag, vänner! Man ska inte ta i så mycket.

Jag har funderat lite över mitt liv. Min tillvaro. Vill ni veta allt jag har? Nu ska jag berätta:

Jag har; en nyrenoverad bostadsrätt i innerstan, en snäll och snygg pojkvän som älskar och respekterar mig och visar det, världens bästa familj, en söt katt, fina kläder, underbara vänner, journalistexamen, jobb jag älskar, pengar på kontot, skruttig bil, torp i skogen, fina möbler, doftljus som luktar ros, ovissna krukväxter, ny säng, stukaturer, hel finservis, inga hål i tänderna, en fungerande kropp jag är nöjd med och en tam blåmes.

Allt detta gör mig ofantligt tacksam. Livet har lärt mig att inte ta dessa saker för givet. Hade jag varit mindre lycklig utan dessa saker? Svar: ja. Men är jag lycklig? Svar: nej.

För det första kan jag inte sluta oroa mig över att allt kan ryckas bort från mig. Huxflux står man där med sina doftljus och en krukväxt – allt annat är borta! Det har typ hänt förr, fast då var det en yuccapalm, en kasse böcker, vänner och familj som var kvar (och det var gott nog). För att inte mina älskade ska försvinna utför jag dagliga ritualer, som att räkna. Bara för att vara på den säkra sidan.

För det andra har jag ett sår som inte går att läka ens med kärlek. Allra minst en klänning eller finservis.

För det tredje tycker jag inte att jag förtjänar något av detta. Stackars människor som tvingas stå ut med mig. Deras kärlek gör så ont! Stackars katt som ofrivilligt tvingas umgås med mig hela dagarna, när jag sitter och sliter mitt hår framför datorn. Stackars blåmes som jag lockat hit bara för att min katt ska ha något att titta på så att jag kan jobba ifred. Och dessutom mina ytliga ägodelar som jag bara mååååååste ha! Hur ego får man bli?!

Jag känner skuld. Skuld över att inte vara lycklig. På vilket sätt hjälper mina skuldkänslor samvetsfångar och svältande barn?

En ganska relevant fråga. Där det enkla svaret är: inte ett dugg!

Så jag får skuldkänslor över mina skuldkänslor. De är äckliga och patetiska. Jag är patetisk när jag skänker pengar och frivilligarbetar (löjligt ord – självklart är det frivilligt). Skulle detta göra mig bättre än någon annan? Det är ett privilegium att kunna hjälpa andra. Ingenting man ska gå runt och vara glad över – som att må bra på andras bekostnad.

Jag vill inte vara stackars och jag vill inte vara lyllos. Vill inte ta emot hjälp, men gärna hjälpa, fast ändå inte. Och här ska ni behöva läsa om mina löjliga problem. Nu räcker det faktiskt!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

15 kommentarer till “Onsdagstankar

  1. linda

    Det är lätt att hitta anledningar till att livet inte är bra. att vara olycklig är mycket lättare än att vara lycklig. Det behöver man inte kämpa lika mycket för..

    hittade en bra hemsida om depression idag som jag länkat på min blogg. Konstigt att jag själv mitt i det glömmer att det är en sjukdom och inte mitt rätta ”jag”.
    http://www.panikfindus.blogspot.se

    Svara
  2. Eva

    Hej Tove, du är inte så ensam om dessa tankar och känslor, här i världen lever vi i en brusten tillvaro. Därför; ”Klippa Du som brast för mig, låt mig gömma mig i Dig”.
    Du är underbar och värdefull Tove, och förtjänar att ha det precis så bra som du har det! T.o.m. ännu mer. Kramar, Eva

    Svara
  3. Tove Lundin

    Visa ord, Linda!
    Och tack för länken, ska läsa!

    Tack snälla Eva för dina fina ord. Villket vackert citat.
    Jag tar dem till mig!
    Kramar!

    Svara
  4. http://mariellejohnsson.wordpress.com

    Vad ska jag säga som inte redan är sagt…. Men jag känner igen mig i det där. Jag kanske inte har exakt samma saker som du men absolut finns det mycket att vara lycklig över. Och allt annat du skriver…. ja det kunde lika gärna vara skrivet av mig.
    Kramar!

    Svara
  5. Cicci

    Tittar in med en kram. Du värd allt du har och mer men i bland kan man själv / hjärnan lura en att tro att det inte är så.

    Svara
  6. "jessica"

    Förstår Din känsla även om Du inte behöver ha den.Själv känner jag att jag är göad för dom(
    Vänner som förstår att det är en tje(jag)j som försöker hålla huvudet över vattenytan o ibland/ ofta säger saker som är svårtolkade.att jag säger vad jag känner vilket man i landet lagom inte bör göra….

    Svara
  7. Tove Lundin

    Tack snälla tjejer <3
    Värme och tröst sprider sig när ni förklarar detta, "självklara".
    Vi måste kanske påminna varandra då och då!
    Kramar!

    Svara
  8. Micael

    De som säger -Du som har det så bra, de förstår ingenting. De som säger -Det finns dem som har det ännu värre, då förstår ännu mindre.

    Jag säger -Ni fattar ingenting. Och för att använda en klyscha -Gå en mil i mina skor, sen kan vi prata om det.

    Jag är glad att du finns här och skriver om dig!

    Svara
  9. Eva

    Hej Tove,
    tänkte på en sak; oavsett vad vi brottas med, s.k.bokstäver eller ej, så har vi våra olika saker i livet som är jobbiga. Kan berätta att din blogg är den allra första jag nånsin har skrivit till! fast jag är närmare 60 än 50. Det beror på att jag fortfarande är rädd att ”göra fel”. ELler kanske ”tycka fel”. Visst är det bara en liten fånig sak, men ändå…Så tack vare dig har jag blivit lite modigare!
    Kram!

    Svara
  10. Tove Lundin

    Jag gillar den klyschan, Micael! Och tack för dina fina ord! Jag är så glad att du hittat hit och kommenterar mina tankar!

    Hej Eva,
    vad stolt jag blir nu! Det är modigt att våga bli modigare med åren, tycker jag. Och att aldrig vilja sluta förändra. Jag mår alltid så bra av att läsa dina kommentarer, så jag är glad att du vill skriva här!
    Kram!

    Svara
  11. Katarina

    Känner och tänker massor men får inte till orden just nu.
    Kanske jag kan skylla på medicinerna. 🙂
    Brukar inte ha svårt att formulera mej. Men på sista tiden har det låst sej.
    Frustrerande när jag läst dina inlägg och velat kommentera. Orden fastnar i huvet.
    Hur som helst. Stor kram.
    <3

    Svara
  12. Tove Lundin

    Huvudsaken är att jag ibland får några ord, vilka som helst, från dig Katarina!
    Skyll på medicinerna, så gör jag 🙂
    Ett tips är att, någonstans bara skriva det som kommer upp, börja typ ”Jag heter Katarina…” Sen kanske det flyter på. Och när man får tankarna på papper brukar snurret klarna lite. Snart kommer orden igen, jag lovar!
    Stor kram <3

    Svara
  13. Eva

    Tack Tove för att du uppmuntrar mig!
    jag blir glad över dina ord och skall ta dem till mig och försöka fortsätta bli modigare. (höll på att skriva mordigare, hi hi)
    Får lära mig av mitt lilla barnbarn som just lär sig gå. Om hon trillar och slår sig, inte ligger hon kvar! Nej upp igen och så går det bättre och bättre.
    Ha en välsignad vecka! Kramar

    Svara
  14. Tove Lundin

    Tänk om man kunde göra så, Nude Mors! En lampa mot lugn i själen, en finservis mot en fin kommentar och en snygg klänning mot ett skratt.. Typ.

    Det ska du absolut göra, Eva! Vad roligt att få följa ett barn så. Jag längtar tills min kompis barn ska lära sig gå, men det är ett tag kvar 🙂 Ha en välsingnad vecka du med! Kramar

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *