Stoppa pressarna

Kära läsare, skulle det vara någon som står upp – sätt dig! Det jag nu kommer att berätta är kanske chockartat, omtumlande, oväntat:

Jag har adhd!

Diagnosen är satt, bokstäverna nerplitade, domen, räddningen, förklaringen och ödet. Ett bokstavsplåster på oläkta sår. Ett fuck you till somliga och ett tack till andra.

Jag gick ut från mottagningen med ryggen rakare än på länge. Klackarna ekade i otakt, på ett snyggt sätt. Köpte en kaffe och en bulle.

– Bullarna till vänster är helt nybakade, sa söta killen på Pressbyrån och blinkade.
– Vänster, upprepade jag och höjde vänsterhanden instinktivt.
– Svårt det där fortsatte jag och log självsäkert.
Jag fick ett klippkort som jag glömde, log igen och gick ut åt fel håll.

Nu sitter jag på tåget, på väg till min barndomsvän. Hon som alltid tänker efter före. Men som vågade till universitetet för att jag vågade. Kan Tove kan väl jag, tänkte hon.

Tove kan allt, tänkte jag.