Clownen Tove

Det var dyrt papper. Men slösa med det! sa pappa när jag fick det.

Vill man inte tynga andra med sina besvär lindar man gärna in orden. Är man livrädd för att göra andra illa tillmods – även de som älskar en – blir man en clown.

Döm därför ingen förrän du gått en mil i hens clownnäsa.

Clownen Tove sa, till alla och sig själv, att hon inte var speciellt bitter över att få adhd-diagnosen som vuxen. Hon sa till och med att det kanske bara var bra. “Vänta du bara” tänkte lilla Tove i själen “Gör inte våld mot mig sådär”. I morse vaknade jag av att jag grät. Mitt undermedvetna hade spolat tillbaka tiden sisådär 26 år.

I drömmen hade jag tagit fram papper, tidningar, saxar och klister. Det var en herrans massa saker. Jag hade en idé i mitt lilla huvud, en bild som bara måste få komma ut. Jag var ivrig, slarvig och stökig.

Plötsligt hörde jag en suck. En arg röst som sa:

– Måste du använda så många papper!?

Den sa bara så. Sen var drömmen slut. Stora Tove låg kvar en stund och grät klart för Lilla Tove. Bekräftade att symboliken gått fram. Sen satte hon sig vid datorn.

Pilutta alla er som sagt att man inte får ta fram många papper på en gång. Pilutta er som sagt att man måste sitta stilla, vara tyst, göra som alla andra, komma ihåg gympapåse, papper, läxor, göra klart det sista och inte sett hur mycket jag kämpade.

Pilutta er som dämpat min kreativitet, hånat min fantasi och försökt tränga in mig i mallen. Alla ni som lyft på ögonbrynen när jag tänkt annorlunda och varit för ivrig, kallat mig slarvig och tvingat mig sakta ner.

Pilutta er som fått mig att tro att jag var fel och ni var rätt! PILUTTA ER SOM INTE SÅG MIG BAKOM CLOWNNÄSAN! Dubbelpilutta er som såg – men struntade i mig.

Det finns inget rätt och fel. Men det finns ett adhd-test som visar om man har lätt eller svårt för saker som förväntas av en i livet. Jag hade svårt för allt.

Förutom två saker, som jag alltid varit bäst på (och som fått växa tack vare mammas och pappas pepp): Fantasi och att uttrycka mig. Därför tar jag nu Lilla Tove i handen och skriver den här texten. Inte bara för oss – utan för alla er, kära läsare. Alla har vi något som gör just oss unika. Jag kan sätta ord på tankar, känslor och fantasi. Ta din lilla i handen och lyssna en stund, du som inte gjort det på länge!

RIOT!