Ge en gåva

Statistik

Jag var, helt ovetande, rätt ute med gårdagens inlägg. Min hetsiga diskussion med mina fiktiva norm-människor var helt på sin plats (jag trodde nästan att jag blivit galen för en stund).

I dag fick jag färsk statistik från Hjärnkoll. Mer än varannan chef tror att tio procent eller färre av deras anställda är psykon. Enligt Socialstyrelsen är vi 20-40 procent, även om jag är beredd att argumentera för att det gäller mer eller mindre alla.

Ännu mer oroväckande är att 82 procent av de chefer som vet att de anställer psykon vill jobba med dem i framtiden medan 38 procent av de som tror att alla deras anställda är 100 procent normala vill fortsätta ha det på det viset.

Nu har jag ägnat en timme åt att få ihop dessa siffror. Med hjälp av Statistiska centralbyråns statistik och en miniräknare. Var i hela friden håller vi hus?

Marilyn har tröttnat på mitt räknande och lagt sig demonstrativt i mitt knä.

Någon där ute med matematiska talanger får gärna hjälpa mig!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

4 kommentarer till “Statistik

  1. Barbro

    Vi är ju här, allihop!

    Men de flesta som mår dåligt vågar fortfarande inte tala om det. Därför mår de ännu sämre. Jag funderar ofta över alla, mest kvinnor tror jag, som fått och går på antidepressiv medicin sedan år tillbaka, utan att få vård. Hur är det med dom egentligen? Skulle dom kunna må bättre av att de faktiskt fick veta vad det är för ”fel” och därmed kunna göra något annat än dämpa sig med medicin? Och när de vet vad de kan göra, vågar prata om det, så att de upptäcker att de inte är ensamma. Och sen kunna använda sig av sian egenheter i stället för att försöka gömma dom.

    (vad svårt det är att skriva om det här med rätt ord, jag känner motstånd för att skriva ”problem”, ”fel”, ”sjuk” osv. Men hittar inte några bra positivare synoymer)

    För där tror jag pudelns kärna (underligt uttryck) ligger. Man vågar inte säga nåt för då är man rädd att bli stämplad som en galning som aldrig mer kommer få ett jobb.

    Det är en teori, det finns säkert fler.

    Men vi kommer tillbaka till det hela tiden ju, att vi måste komma ut mer, höras mer, synas mer…vet inte HUR bara.

    Jag är bara trött på allt just nu efter överläkaren sågade mig totalt som människa. Ska avvakta några dagar, sen ska jag agera, måste bara få en massa energi först.

    Svamligt inlägg känner jag, men sån är jag och det står jag för 🙂

    RIOT!

    Svara
  2. Tove Lundin

    Du har så rätt i det Barbro! Jag tänker ofta på hur stort mörkertalet är bland just kvinnor..
    Jag tror att kvinnor har en större förmåga att trycka tillbaka sina känslor, ”superkvinnor” som sköter familjen, aktiviteter och jobb. Det måste ju pysa ut någonstans..
    Kanske som depression, magont eller annan fysisk smärta.
    Man gör bara sig själv och andra i samma situation en otjänst om man håller det för sig själv. Vi måste prata om det!
    Istället för att vara rädd för ”galen-stämpeln” tycker jag vi kommer överens om att galen är något positivt. Då slipper vi leta synonymer.. Det är därför jag skriver psyko. Enligt mig har det ordet en mycket positiv klang 🙂
    Vi kommer hitta ett sätt att nå ut, det tror jag!
    RIOT!

    Svara
  3. "Jessica"

    Diskuterade med en rätt ny vän till mig, en av dom få (förutom Dig/ Er som läser detta) han kom med en jättebra fundering ”tänk om psyko är NORMEN och dom sk normala/vanliga har TRÅKSJUKA el liknande.

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *