I dag tänker jag vara mig själv

Egentligen skulle jag ha planerat veckan nu på morgonen. Men jag kom mig liksom inte för. Istället fick jag för mig att jag skulle börja skolan, inte min pojkvän. Jag trodde att det var jag som försovit mig – inte han. Och kunde för mitt liv inte komma på om jag skulle ta bilen, cykeln eller tunnelbanan till skolan.

Min skjorta var skrynklig och var fanns mina böcker? I vilken ordning skulle jag göra allt, och när kommer jag hem igen? Kunde man köpa mat där eller skulle jag behöva gå hungrig?

När han gått blev jag Marilyn. Jag mådde inte bra eftersom jag varit ensam för länge i helgen. Egentligen trivdes jag inte i lägenheten och min mat var blä.

Så plötsligt blev jag en liten blomfluga som råkat flyga in i min näsa. Där gick jag en fruktansvärd död till mötes och reinkarnerades till en krukväxt i fönstret. Där stod jag med gula löv och tittade snopet på de andra. Varför hade just jag vissna blad och ingen annan? Och var jag tvungen att se ut som höst?!

Där i fönstret fick jag tid att reflektera. Undrar hur just den personen tog att jag aldrig ringde upp. Och hoppas att inte den tog illa upp när jag sa sådär. Hur pinsamt var inte det där! Och hur jobbigt vore det inte om den saken skulle hända!

Egentligen är jag ju “Tove-här-och-nu”. Men henne är det så synd om. Hon vaknade i natt och var tvungen och räkna fyra år framåt och bakåt. Plus minus tjugo, och det får hon inte göra. Det är svårt med matte på dagen, ännu svårare på natten. Speciellt när man multiplicerar livet och delar med döden. Roten blir ångest. Men det rätta svaret är livet. Ett liv – nämligen mitt eget. Och jag tänker leva det!