Ge en gåva

Den piniga polen

När ingen ser...

Bipolär betyder två poler. En bipolär person är manisk (eller hypoman) ibland och deprimerad ibland. Det finns ganska mycket att läsa om hur det är att vara deprimerad. Men nästan ingenting om hur mani upplevs.

Jag hade min första maniska period för fyra år sedan. Jag pratar nästan aldrig om det. Så jobbigt var det. Men framförallt tycker jag att det är pinigt. Det finns så mycket fördomar. Jag har till och med stött på de som vägrat tro att jag är bipolär – för jag ser så normal ut.

Med tiden har jag blivit en kameleont. Jag känner var psykogränsen går och jag kan välja om jag ska gå över den. Jag vet att man inte har paljettklänningar till vardags om man vill verka normal. Man bör inte heller prata om konstiga saker med folk man inte känner. Men när det är fest är jag gärna den som glittrar mest. Och jag kan berätta fantastiska sagor direkt ur huvudet för min pojkvän när vi ska sova. Det kanske låter lyxigt, men det tär på mig så att jag periodvis inte vet vem jag är.

Jag går runt med en ständig känsla av att ha ”kommit undan” med något. Men kommit undan från vem? Vem bestämmer vad som är normalt? Det gör man väl själv. Normala människor har väl inte patent på det ordet? Och om de har det då vill jag inte vara normal. Någonstans måste man börja om man vill förändra.

Så jag börjar med att berätta här.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

15 kommentarer till “Den piniga polen

  1. Gerd

    Min ena son säger alltid när något blivit tokigt….”Ja men, ni andra då…hur tänker ni normalskadade….”

    Svara
  2. Barbro

    Jag förstod först 2006 att jag inte var ”normalskadad” (gillar ordet också). Sedan dess har jag lärt mig och utvecklats jättemycket. Det som jag känt som jag trodde alla kände har nu visat sig vara annorlunda. ADHD-utredningen håller ju på, för andra gången. Men nu har jag upptäckt en annan sak som jag tog upp med min psykolog senast. Detta var innan jag hittade din blogg, så den blev i dubbel bemärkelse en härlig upplevelse. När jag har varit deppig och nere en längre period, kan jag plötsligt börja känna en kick dra igång i mig. Jag känner plötsligt att jag skulle kunna göra i princip vad som helst. Jag får ett driv som inte liknar nåt annat. Jag har tolkat det tidigare som jag blivit ”frisk” från depressionen men förstår nu att det inte är så. Jag är i kicken nu, men har lärt mig så mycket om mig själv att jag förstår att känslan jag har inte alls är välmående utan en annan ytterlighet som jag inte innerst inne mår bra av heller. Min psykolog sa att hon ser mano-depresiva drag hos mig. Vi kommer prata mer om det nästa gång. Det är så himla mycket jag måste lära mig för att förstå det här. Men jag mår bra av lärandet. Jag tycker det är viktigt att prata öppet om sånt här, om oss. PÅ mitt jobb har jag valt att berätta för alla. Det har visat sig vara lyckat, folk ställer frågor och är intresserade. Jag rekommenderar din blogg då som ett komplement till min berättelse. Du uttrycker dig bättre än jag. Viss blir nog rädda och osäkra inför min rättframhet, men det problemet får de ta itu med själva.
    Nu ska jag ta ut kaffekoppen ur micron som jag satte in där för nån timme sen, kom just ihåg den då jag kände mig kaffesugen… 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Tack för att ni delar med er av era berättelser Barbro och Katarina! Så givande att få läsa, och det ger mig inspiration till senare inlägg! Vad modig du är Barbro som berättade på jobbet! Och att de tog det så bra, det är inte en självklarhet.. Visst är det så, att man ”mår bra av lärandet” det hade jag inte reflekterat över innan. Tanken gör mig glad, får mig att trivas i nuet, acceptera att det är en process som gör mig gott. Och att det får ta sin tid..

      Spännande vad som kommer fram i din utredning, Katarina. Känner igen mig i det du beskriver! Jag måste säga att era kommentarer är guld värt! Har länge letat efter en prathörna likt denna, och så fick jag själv vara den som startade en – men utan alla kommentarerna vore den rätt platt 😀

      Svara
  3. Katarina

    Är så skönt att känna igen sej i andras känslor och upplevelser.
    Undrar över din känsla Barbro – ”ett driv som inte liknar nåt annat”. Tänker om det är samma som min känsla – man flyger högt och lätt liksom och självförtroendet ligger på topp. Allt är möjligt. Euforisk känsla.
    Brukar beskriva mej själv som en 0-100 person.
    Accelererar som värsta racerbilen. Slänger mej in i nåt och sen blir det soppatorsk. Tappar intresset helt. Ibland fullföljer jag men för det mesta vill jag bara åt kicken i den okända, nya upptäckten.
    Sen kan jag vara låg, med självförtroendet i botten. Tycka att jag inte duger nåt till och att det är lika bra att avsluta.
    Och så pendlar jag där emellan.
    Nu när jag blivit lite äldre känner jag mej ofta uppgiven. När jag var yngre botade jag tristessen med att slänga mej in i nästa kick.
    Hm… Man börjar ju undra…
    Ska bli så skönt att komma igång med utredningen.
    Min bror har adhd med misstänkt bipolär och han är den i familjen jag känner mej mest lik och som förstår mej bäst.
    Måste bara säga – Tove, det är guld värt att kunna ”krypa in” i din ”prathörna”. Var länge sen jag kände mej så hemma nånstans.
    En vilsen liten båt, på öppet hav, som hittat en hamn.

    Svara
  4. Katarina

    Va modigt av dej Tove att berätta om något som känns jobbigt och pinigt.
    Min första tanke var, när jag såg bilden – men va häftigt! Så befriande! Härligt när människor vågar släppa loss och vara sej själva fullt ut.
    Och så ploppade det upp en bild i skallen på mej – du och Babsan på scen tillsammans. Tänk va coolt! Hon i sin knallrosa peruk och du i din underbart blå.
    Ni skulle göra succé. 🙂

    Svara
  5. Tove Lundin

    Tack Katarina! Jag skulle älska det… Det bor en primadonna i mig som drömmer om att få stå på en scen med boa och peruk 🙂 Jag kan varken sjunga eller dansa – men jag skulle bjuda på en riktig show 😀

    Svara
  6. Katarina

    En modevisning med häftiga peruker och tjusiga klänningar kanske. Eller assistera en trollkonstnär i en glittrig show.
    Finns nog många tillfällen för en primadonna att glittra offentligt. 🙂
    Jag drömmer om att gå på stor maskerad. Fantiserar om vad jag skulle klä ut mej till och hur lokalen skulle se ut.

    Svara
    • Tove Lundin

      Maskerad är ju så kul! I min garderob hänger många glitterplagg och bara väntar på att få bli använda… Vet inte varför jag köper dem, än så länge nöjer jag mig med att glittra här hemma. Och som du, fantisera 🙂

      Svara
  7. Katarina

    Kanske låter flummigt – men vet vet, du kanske var en glittrig primadonna i ett tidigare liv.
    Det ultimata vore – gifta sej borgerligt (utan att berätta för nån), bjuda in alla man gillar till maskerad.
    Då får man sin älskling utan allt ståhej och jobbiga ”stå i centrum”. Man firar med maskeraden och slipper alla hemska etikettsregler (klädsel, beteende och presenter.)
    En plan. Måste bara hitta nån att gifta mej med. 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Jaaa! Vet du, det har fler sagt 🙂
      Vilken bra plan – massa flugor i en smäll.. Det där med att hitta någon är ju bara petitesser 🙂

      Svara
  8. "Jessica"

    Vänder mig till Barbro !

    Kaffe i micron *ASG* Tack!!! tappat räkningen på dom gånger jag gjort just så… fan va snabbt kaffet tog slut- aah stor kopp i micron när jag öppnar för att ställa in det sista som var i kannan 🙂

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *