Ge en gåva

Civil olydnad

Inspirerad av Katarinas förslag i ett tidigare inlägg, om att sätta upp vägvisar-skyltar, begav jag mig till Stockholms centralstation. Tanken var att utöva lite civil olydnad. Ett av mina favoritord.

Tyvärr tillämpar jag det alltför sällan. Jag skulle inte ens gå mot rött om det så vore tomt på bilar. Slå upp ”präktig” i Svenska Akademins ordlista och möts av en bild på mig. En gång blev jag så trött på mig själv att jag beslutade mig för att göra något helt crazy. Det första jag kom på var att öppna alla luckor i min chokladkalender. Känslan av eufori som uppstod byttes snabbt ut av en sådan ånger att jag inte ens kunde påbörja galenskapen. Jag ryser fortfarande vid blotta minnet.

Men i dag var det dags. Här följer en liten bildpresentation:

Väl framme insåg jag att de satt upp en skylt sedan sist! Det är den svarta saken längst bort på bilden. Jag beslutade mig för att det ändå behövdes mer. Och som ni ser var det rusningstid, den där skylten försvinner ju bland allt folk. Och inte får man ju stanna upp för att se vad det står heller, då blir man snabbt klassad som lantis eller psyko. Jag är båda, därför kan man ofta se mig stå och glo lite här och var.

Jag vet inte var allt mitt mod kom från. Kanske var det min pojkvän som höll i kameran och antydde att jag var en feg fis. Ja må vara lantis och psyko – men en feg fis är jag inte!

Okej, jag vågade inte tejpa upp den. Men jag höll i den. En liten stund. Sen sprang jag mot den väl utmarkerade utgången.

Där fick de så de teg!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

11 kommentarer till “Civil olydnad

  1. Barbro

    Hahahaha, va rolig du är!! Du skulle satt upp den! Kanske hade de beslutande på Centralen fått sig en tankeställare. Jag tycker allmänt att det är dåligt skyltat på många ställen. Jag skulle hälsa på min pappa på KS häromdagen. Det tog en stund att lista ut var hiss E var belägen. Men jag har bra lokalsinne och inbyggd kompass. Jag är bra på att läsa kartor så det gick till slut, men nån synlig skylt fanns det inte.

    Svara
  2. Tove Lundin

    Vad skönt att ha lokalsinne! Och en inre kompass, ibland tror jag att jag har en. Men när jag försöker följa den kan jag hamna precis var som helst!

    Svara
  3. Katarina

    Det var modigt gjort tycker jag.
    Är inte heller lika olydig som jag skulle vilja vara. Hm… Nu blir jag också sugen på att göra nåt ”utanför ramarna.”

    Svara
    • Tove Lundin

      Jaa! Det ger en sådan kick efter! Faktiskt ett bra sätt att muntra upp sig på om man är lite nere och känner att allt bara är rutiner. Palla äpplen, klättra upp på ett tak, stickkonst… Blir lite pirrig bara jag tänker på det 🙂
      Barbro: Jag är 31!

      Svara
  4. Katarina

    Var busigare innan jag fick barn. Känner väl att jag måste vara lite bättre förebild nu. Men tänker tillbaka på när jag och en kompis for omkring som två yra, glada hoppetossor. 🙂
    Men har alltid haft en stor dos av präktighet också. Känt mej sliten mellan de ytterligheterna.
    Som liten satt jag som en tyst mus i skolan och hoppades att jag inte syntes. Plikttrogen och lydig.
    Blygheten lossnade inte förrän i gymnasiet.
    Barbro – jag är 39

    Svara
    • Tove Lundin

      Kan tänka mig att det blir annorlunda när man får barn.. Ibland tänker jag att det vore en skön ursäkt till att stanna hemma när det är fest, och istället göra massa superpräktiga saker..
      Jag är också både vild och präktig – en märklig kombination..

      Svara
  5. Katarina

    Perfekt att försvinna in i ”måste ta hand om mitt barn – bubblan.” Supermysigt också.
    Men nu börjar det rycka i mej lite igen. Sugen på förändringar.
    Ja man har en del konstiga kombinationer i sej. Som; superlåg-jätteglad, noll tålamod-supertålamod, noll koncentration-superkoncentration. Osv…

    Svara
  6. Tove Lundin

    Förstår det!!
    Jag gillar känslan när det ”rycker i en”. Ibland kan jag vara avundsjuk på de som alltid är tillfreds. Men jag tycker det är en gåva att aldrig sluta vilja ha förändringar. Livet är så spännande!

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *