Bokstavsföljetongens andra del – OCD

Nu har vår bokstavsföljetong kommit fram till nya, spännande bokstäver. Nämligen OCD. Alltså Obsessive-Compulisve Disorder, även kallat tvångssyndrom.

Har man tvångssyndrom har man tvångstankar och/eller tvångshandlingar. Tvångshandlingar är inte att dubbelkolla om man verkligen stängt av spisen, vilket många kan tro. Har man tvångshandlingar går man tillbaka fast man vet att spisen är av. Inte nödvändigtvis en gång, utan tre, tio, tjugo gånger.

Man ska alltså inte säga till en person med tvångshandlingar att “Jag måste också alltid kolla spisen när jag går hemifrån”. Då kan man lika gärna säga till en person med diskbråck att man också är lite stel i ryggen. Har man tvångssyndrom tar tvånget upp minst en timme om dagen. Problemen är ofta så stora att de påverkar ens vardag och jobb – all energi går åt tvånget.

Tvångstankar är oftast “tänk om-tankar”. Tänk om de jag älskar dör, tänk om jag hugger en kniv i mitt barn, tänk om…

För att lindra tvångstankarna kan man ägna sig åt tvångshandlingar. Det blir alltså en så kallad ond spiral, vilket är rätt krävande, onödigt, inte minst dötrist. Men det går att bara ha det ena eller andra – även det dötrist och ytterst irriterande. Men går man obehandlad blir kopplingen allt starkare. Det kallas betingad reflex.

Av förståeliga skäl syns inte tankarna lika mycket som handlingarna. Men man kan även ha “diskreta” saker för sig, som att sudda ut en helt text och börja om. Men tiden tvånget tar upp är densamma.

För att bli av med tvångssyndromet måste man göra tvärtemot. Det kanske låter som den enklaste saken i världen. Själv är jag så påhittig, lyckas jag göra mig av med ett tvång kommer det alltid ett nytt – minst lika fjantigt. Sen kommer det första tillbaka, så har jag en extra istället.

Och det handlar inte om att jag har “för mycket tid att tänka på”. Ju mer stressad jag blir – desto mer tvång. Men jag är fast besluten att göra mig av med tramset.

För mig började det när jag blev riktigt sjuk 2008. Eftersom det tog över ett år innan jag fick hjälp kom min hjärna på egna sätt att hantera ångesten. Det blev värre och värre. I dag tar det upp nästan all min tid. Det är dags nu att berätta lite om det.. Så det ska jag göra nu, dela gärna med er av era erfarenheter!