Ge en gåva

En reseberättelse

Inga serpentinvägar, ingen cab inga klubbar, nu är det platta skogsvägar, Lulu Luck och torpet som gäller.

Nyss hemkommen från torpet (för den nykomne läsaren, torpet = min tillflyktsort sedan juni, en liten stuga mitt i skogen utan el, grannar eller vatten som jag numera hyr för att ”andas och vara”, något jag inte lärt mig än – hittills har jag målat kök, trappa, skåp och inrett pluttinuttigt, allt i syfte att jag ska kunna ”andas och vara”).

Jag gillar tillflyktsorter, de har varit många under mina 31 år. Och eftersom jag, till min stora lycka, fått ett önskemål om vad jag ska skriva om (tack Katarina!) blir detta inlägg om en av mina resor. Ett extra långt inlägg – söndagsläsning för den som fortfarande är vaken.

Tove i Frankrike

Jag var 19 år och rastlös ut i benmärgen. Jag och min kompis satt i en park i Enköping, där vi gick i gymnasiet. Kyrkan (i vilken jag är döpt) tornade upp sig framför oss. ”Här sitter vi och glor på en kyrka”, sa jag. ”Tänk att det finns de som tittar upp och ser Eiffeltornet”.

Situationen var ohållbar. Vi läste båda franska, det fick räcka. Dagen efter skickade vi ett mejl till en kvinna som sökte personal till sin camping i södra Frankrike. ”Silvousplait madame, nous voulons travailler sur votre camping”. Ja det fick vi så gärna silvousplait.

Campingen låg i en dal, utanför den lilla byn Mirandol, tio mil norr om Toulouse. Vi bodde i ett litet rum ovanför receptionen. Vi fick mat, husrum och veckopeng. Utanför rann en bäck och vi hyrde ut kanoter till rika holländare. Vi städade toaletter, tog emot gäster, sålde kartor, vin och tilltugg och förklarade utflyktsvägar på stolpig engelska. Okej, vi såg inte Eiffeltornet – men vi var i Frankrike!

Vår första vän var en lillgammal tioåring, Lucy. Hennes föräldrar ägde byns enda pub. Dit gick vi på kvällarna och kollade på fotbolls EM (detta var år 2000). Kvällen då Frankrike vann guldet (golden goal mot Italien) ordnade pupägaren Steve en stor barbecue för hela byn. Vår lilla vän tyckte vi behövde fler, jämngamla vänner så hon introducerade oss för David, Elisabeth och Vincent. (Mamma och pappa, ni kan sluta läsa här).

Vincent hade en gul cab, vi åkte lagom fort med lagom hög volym. Låten vi helst lyssnade på heter ”Tomber La Chemise”, man kan lyssna på den samtidigt för att riktigt känna stämningen.

Nu var det ju lite si och så med franskan. Därför skrattade vi gott åt att de sjöng ”Hoppa ner i skorstenen”. Vi gjorde till och med en dans där vi låtsades sjunka ner i skorstenar. Denna dans framförde vi gärna inne på de stora klubbarna som låg utplacerade längst de slingriga serpentinvägarna. Lutade man sig bakåt i bilen kunde man se de stora strålkastarna från klubbarna lysa upp den svarta himlen långt innan man var framme.

Medan vi hoppade ner i skorstenar tog killarna av sig skjortorna – chemise betyder skjorta. Cheminée är skorsten. Vi utmärkte oss på fler sätt. Tydligen var trakten inte bortskämda med svenska besökare. En dj fick nys om fenomenet. Han meddelade hela klubben detta märkvärdiga: Två svenskar fanns på dansgolvet. Vi försökte krympa, men min väns blonda hår var självlysande i neonljuset.

Så plötsligt ekade denna svenska låt i högtalarna. Alla tog varandra om axlarna och dansade runt i en ring. Ibland när jag är ledsen tar jag fram det minnet.

Jag tar också fram bilderna från våra långa promenader i bergen, kanotturerna, kullerstensgatorna i byn Cordes-sur-Ciel – bland de vackraste platser jag besökt. Och alla byfester då invånarna pyntade hela byn med serpentiner och ballonger.

Resor ger mig små guldkorn i själen, ibland ett jävlarannamma när jag får för mig att jag är en feg fis. Men jag har lärt mig att var jag än befinner mig är jag fortfarande där. Det går liksom inte att resa bort från sig själv. Inte ens om man åker supersnabbt i en gul cap på serpentinvägar. Men hjärtat får jubla lite..

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

15 kommentarer till “En reseberättelse

  1. Katarina

    Underbart! 🙂
    ”Guldkorn i själen”. Vilken bra beskrivning. Så känner jag också när jag tänker tillbaka på mina resor.
    Det glittrar till inombords och jag glömmer det jobbiga eller tråkiga jag sitter fast i för stunden.
    Är fortfarande rastlös men det är ingenting jämfört med hur galet rastlös jag var som yngre. Myror i brallan för jämnan.
    Fladdrar och far inte lika mycket som förut men känner fortfarande sprallet i kroppen, knoppen, hjärtat och själen.
    Det kommer nog alltid vara där.
    Tack för att du delar med dej Tove.
    Kram <3

    Svara
  2. Gerd

    Åh Tove! Inser du hur rädd man blir när man läser detta om man är mamma till ett barn med ADHD…? 😉 Kan inte ens i min vildaste fantasi förstå hur jag ska kunna släppa taget på min 12-åring. Ja, inte nu så klart men om ett antal år. Kaxig och orädd, ut i världen utan mamma!!?? Näe, han kommer att glömma ta sin Conserta och hur mycket tokigheter kommer det att hända då? Han kommer säkert att åka till Sydamerika och bli kidnappad av gerillatrupper eller nåt…. Ve och fasa! 😉

    Jag hade gärna läste ett inlägg/kommentar från din mamma vad hon tyckte om den här tiden när ”frigörelsen” började inträda…?

    Svara
  3. Tove Lundin

    Håller med Katarina! Det kommer (förhoppningsvis) alltid finnas kvar, även om det yttrar sig annorlunda. Vad fint att du också har sådana guldkorn, de är så härliga att ta fram! Jag är så glad över mitt sprall, det tar mig till så många platser och situationer. Låt oss aldrig tappa sprallet 🙂
    Kram <3

    Hihi, Gerd 🙂 Du behöver inte oroa dig! Din son verkar ju så införstådd med sig själv redan i dag – och ni kan kommunicera om hans problem, leta lösningar mm tillsammans.

    Mamma skickade iväg mig till Frankrike på språkresa första gången när jag var 16. Jag var livrädd men är så tacksam för det i dag. Fick sådant självförtroende. Jag är visserligen väldigt präktig, har alltid varit så hon har aldrig haft anledning att oroa sig. Kom alltid hem i tid, var aldrig full, ringde alltid mm. Samma gällde min kompis som jag åkte med.

    Resorna hjälpte mig att bli street smart. Och det är nästan hela anledningen till att jag lyckats med allt i livet. Har man gått vilse några gånger i främmande länder, utan mobil eller plånbok blir man expert på att lösa situationer. Just sådana situationer som jag dagligen försätts i. Jag tror det var därför mamma knuffade ut mig. Kanske du vågar göra detsamma om åtta-tio år 😉
    Du kan ju alltid följa med 🙂

    Svara
  4. Katarina

    Precis. Länge leve sprallet! 🙂
    Ser att min son har sprattel och sprall i hela sej också. Det kommer nog ta honom till spännande platser och möten.
    Förstår din oro Gerd men håller samtidigt med Tove.
    Är också glad att mina föräldrar ”knuffade” iväg mej tidigt på resor.
    Lärde mej lita på mej själv.
    Vi började med små steg. Som tåg och tunnelbana ensam till mormor. Och så lite längre nästa gång. Osv…
    Kram <3

    Svara
  5. "jessica"

    Ja du några resor blivit här med.minns En till Italien när jag försökte lära hela busslasten rörelserna till låten ”my Bonnie” allt väl om det varit på väg FRÅN grisfesten men nä då nyktra o på väg DIT……

    el när jag glömde handväskan m pass boardingcard o pengar i stora vänthallen på Amsterdams internationella flygplats…. Skulle fika var borta ca 10 min RUSADE genom hallen o tack o lov låg den kvar!!!!

    Svara
  6. Tove Lundin

    Bra tips, Katarina! Och vad härligt att din son har sprattel och sprall 🙂 Eftersom du också har det kan ni ju flänga runt tillsammans 😀
    Kram <3

    Haha, "Jessica" Tänk så många vänthallar man har rusat genom i livet 🙂 Och tack och lov för att det oftast löser sig i slutänden!

    Svara
  7. Cicci

    Tillflyktsorter behöver man ibland. Men kan inte fly från sig själv nej men ibland kan man behöva semester från inte sig själv men jobbiga tankar och liknande. Ställen att hämta kraft och mod på. Har några såna ställen själv som mig är kopplade med trygghet och värme.
    Ps: tror bestämt att vi gått på samma gymnasie då det bara finns ett i Enköping.

    Svara
  8. Tove Lundin

    Så sant Cicci! Skönt att du oxå har sådana platser! Tänk att vi gått samma skola, vandrat i samma pissgula korridorer och kämpat i samma klassrum 🙂

    Svara
  9. Katarina

    Precis. Vi har hunnit resa lite tillsammans han och jag. Gick hur bra som helst. Både inom och utanför Sverige.
    Han är en härlig resekamrat. 🙂
    Vill att han ska få resevana.
    Hans pappa kommer från ett annat land så snart hoppas vi att de ska kunna resa tillsammans och hälsa på släkten där.
    Kram <3

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad lyxigt med släkt i ett annat land!! Och vad lyxigt för din son att få resa dit ibland. Det låter så spännande att få uppleva två länder. Avis!
      Kram <3

      Svara
  10. Katarina

    När jag var liten ville jag tillhöra två kulturer och språk. Tyckte det verkade så spännande.

    Hoppas han ser det som en tillgång när han växer upp. Han har inte varit i det landet än.
    Vi har rest till andra ställen, när vi har varit ute och ”sprallat”. 🙂
    Kram <3

    Svara
    • Tove Lundin

      Visst vore det underbart! Jag brukade fantisera att jag var rom och hade en vacker spetskjol. Det gör jag fortfarande ibland – tycker de har så spännande kultur, vackra kläder, smycken och hår. Jag fantiserar om att det är därför jag är kreativ och spirituell 🙂 Men mamma säger att min släkt kommer från Norrland. Nåväl..
      Tror helt klart han kommer att se det som en tillgång! Vad mysigt det låter att ni två är ute och sprallar!
      Kram <3

      Svara
  11. Katarina

    Jag fantiserade att jag var indianprinsessa när jag var liten.
    Ville ha långt svart hår, mörka ögon och vackra exotiska kläder.

    Om du släktforskar kanske det dyker upp nån exotisk släkting långt tillbaka i tiden. Man vet aldrig. 🙂
    Norrland. Hm… Kanske du är släkt med samerna.
    De har ockskå spännande kultur och vackra kläder.
    Kram <3

    Svara
  12. Cicci

    Minns gymnasiet som ok för det mesta iaf. Fick mer nära vänner. Tänk att det är ca 13 år sen studenten.
    Fantasi är bra och tom en krisfärdighet ibland.

    Svara
  13. Tove Lundin

    Åh, indianprinsessa! Vilken dröm 🙂 en släkting till mig släktforskar, det ska bli spännande att se! Hoppas innerligt på en same!
    Kram <3

    Det gör jag oxå Cicci! Har oxå fina vänner därifrån. Det är huvudsaken 🙂

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *