Så fort jag kände mig bättre fick jag dåligt samvete

Gabriels uppenbarelse är närmast zenartad: uppkavlade svarta byxor, vit t-shirt, lika vida Adidassneakers…och sättet han rör sig på, liksom lufsigt strosande. Kanske blir det så efter två sjukskrivningar för utmattning: man lär sig. Pikant nog har vi bara hunnit promenera sida vid sida några hundra meter när ett potentiellt stressmoment infinner sig. Längre ner på gatan korsar en flock barn i lysgula neonvästar övergångsstället. Gabriel känner genast igen sin son. Får han syn på pappa nu kan det bli problem. Gabriel gör halt, för att undvika upptäckt. Leendet efteråt visar att det rör sig om vardagsstress av den milda och oförargliga sorten.

Gabriel Wikström har provat den andra varianten också. Den som många människor aldrig hämtar sig från.

Den som vill förstå hur Gabriel Wikström hamnade där ska börja i Riddarhyttan, i Skinnskattebergs kommun. Gabriel älskade att växa upp i den utpräglade bruksorten. Skogen alldeles runt hörnet, bildningstraditionen. Det var S-land, stark föreningskultur. Sex år gammal gick Gabriel med i Riddarhyttans arbetarteater. Han var bland annat statist i en ambitiös uppsättning av pjäsen Bergsslag, om arbetarklassens livsvillkor under stormaktstiden.

Arbetarklassens moderna arbetsvillkor blev han också tidigt förtrogen med. Gruvan i Riddarhyttan slog igen 1982 och Gabriels uppväxt formades av efterdyningarna. Familjer flyttade därifrån och framtidstron var låg. Gabriel var bara nio år gammal när han fick sitt politiska uppvaknande. Det började med en oro över att hans föräldrar skulle bli av med sina jobb. Sedan blev han rädd för den växande nazismen i Bergslagen; det var knappt någon som höjde på ögonbrynen när de såg skinheads längre. Något behövde göras. Någon behövde göra det. Gabriel var 13 år när han gick med i SSU 1998.

– Det gick så dåligt för sossarna då, så jag tänkte att jag skulle hjälpa till.

Politisk karriär i raketfart

Han inledde sin politiska bana i föreningen i Fagersta, men när Centerpartiets ungdomsförbund etablerade sig i Skinnskatteberg kontrade Gabriel med att bilda en SSU-förening. Karriärvägen visade sig vara kort. Som 18-åring tog han plats i socialnämnden. I samma veva valdes han in i ABF:s lokala styrelse.

– Jag har nog alltid varit brådmogen. Antagligen fick jag med mig det hemifrån, mina åsikter blev alltid tagna på allvar. Vissa av mina jämnåriga såg det som: ”Äh, vi är bara ungdomar, vi behöver inte ta ansvar.” Jag såg snarare vuxna som jämlikar, och går man in med en sådan inställning smittar det av sig på omgivningen. Jag var övertygad om att det gick att göra världen annorlunda.

Gabriel slukade Tage Erlanders utgivna dagböcker och tyckte om den forne statsministerns pragmatiska syn på samhällsomvandling. Likt den socialdemokratiska ideologen Nils Karleby närde Gabriel en önskan om att mäta och förstå samhället. Den sociala ingenjörskonsten.

När Gabriel var 20 fick han nys om att Socialdemokraternas riksdagsgrupp sökte valkretssekreterare. Han fick jobbet men förlorade det lika snabbt när sossarna förlorade valet 2006. Istället for han till Montpellier för att läsa franska, och påbörjade en pol kand i statsvetenskap vid Uppsala universitet. Tanken var att läsa dubbla kurser, och samtidigt sköta sina uppdrag som nyinvald ledamot i SSU:s förbundsstyrelse. Men snart kom annat emellan. Hans dåvarande flickvän blev gravid.

Vid 22 års ålder var Gabriel Wikström student, SSU-topp, snart pappa. Det började bli liiiite mycket. Men det fick gå. Gabriel studerade fokuserat och efteråt for han som regel direkt till ett S-möte. Han kände ofta ett tryck över bröstet. Vissa dagar, när det inte stod alltför mycket på schemat, stannade han hemma för att sova ut och sköta skolarbetet hemifrån.

– Det fick mig att känna att jag hade kontroll, en klassisk coping-strategi.

Insåg att något inte stod rätt till

En dag blev trycket över bröstet så pressande att Gabriel åkte in till akuten. Efter fem, sex timmars väntan fick han träffa en läkare som sa: ”Ibland kan man ha en inflammation i muskulaturen mellan revbenen.”

– Det var ingen som ens funderade över att jag kunde ha en panikångestattack.

En tid senare, i bilen, på väg för att hämta sin tjej vid tåget. Fotgängaren som klev ut framför honom…han uppfattade situationen för sent. Gabriel ställde sig på bromsen och undvek katastrofen precis. ”Nu måste jag söka hjälp”, tänkte han efteråt. In på akuten igen och den här gången blev han tagen på allvar, remitterad. ”Du ska inte vara här”, sa de, och hänvisade Gabriel till psykakuten.

Gabriel blev sjukskriven för utmattningsdepression. Tvingades pausa studierna, avsäga sig alla politiska uppdrag. Superkrafterna var borta. Liksom förmågan att snabbt identifiera kärnan i en fråga, för att sedan hitta en framkomlig väg framåt.

– Jag visste inte om min kapacitet skulle komma tillbaka. Det värsta var nog den knäcken för självförtroendet. Jag kan tänka mig att det är så det är att bli gammal. Upplevelsen av att plötsligt inte klara det man har klarat under hela sitt liv.

Hösten 2008, några månader efter att hans första barn hade fötts, kände han sig återhämtad. Eller snarare: han kände att nu fick det fan vara nog. Gabriel satsade allt på sina politiska uppdrag, men sänkte ambitionen vad gäller studierna. Så här i efterhand kan han konstatera att allt han fick var en sjukskrivning och sömntabletter; resten fick han lista ut själv.

– Jag lärde mig att det fanns en gräns, men aldrig var den gick. Mycket keeping up appearances. Fake it ’til you make it.

2010 blev han valombudsman för Socialdemokraterna i Västerås, 2011 förbundsordförande för SSU. 2014 utsågs Gabriel Wikström, 29 år gammal, till Sveriges folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister. Utmattning stod högt på den unge ministerns agenda. Gabriel initierade bland annat bildandet av regionala centra inom psykiatrin, likt de som finns inom cancervården.

– Det har funnits en struktur för hanterandet av psykisk ohälsa, det reaktiva, men inte för tidiga insatser och förebyggande arbete när det gäller saker som utmattning.

En sjuk arbetsplatskultur

Utmattning, ja. Varannan vecka pendlade Gabriel hem till Västerås för att hämta sitt barn på fritids, när han hade barnfri vecka var det inte ovanligt att arbetsdagen sträckte sig från sex på morgonen till tio på kvällen. Gabriel noterade en sjuk kultur på Regeringskansliet, särskilt bland de politiska tjänstemännen, som förhärligade in absurdum-jobbande. Många skickade jobbmejl tidigt på morgonen, eller sent på kvällen, för att visa hur flitigt de arbetade. Något han som chef vägrade att göra; just för att signalera behovet av gränsdragningar. Men Gabriel Wikström levde inte riktigt som han lärde. Sina egna stresskänningar ignorerade han, och när den stora tröttheten gjorde sig påmind svarade han med att lägga in en överväxel.

– Det går bra en stund, men sedan har man kört slut på alla reserver. Och då tar det bara stopp.

Mars var den värsta månaden. Då for statsråden landet runt för att tillbringa helgerna på partidistriktens kongresser. Även Gabriel. Efter marsrejset 2017 kände han sig i akut behov av ledighet. På påsken reste han och hustrun till Lissabon för en veckas semester. De åt god mat och strosade. Gabriel lyckades koppla av helt och hållet. Men på måndagen, då han skulle börja jobba igen, var han så slut att han knappt orkade resa sig ur sängen. Paniken! Bilen skulle komma halv åtta. Den som skulle ta honom till Örebro, där samtal med landstingsledningen väntade. Viktiga samtal! Han frågade sin fru vad han skulle göra. ”Ställ in!” sa hon. Flera gånger, med eftertryck. Gabriel messade sin statssekreterare med direktiv om att ställa in hela veckan. Sedan däckade han i sängen.

Några dagar senare fick han tid hos Regeringskansliets företagshälsovård. Där fick han fylla i formulär, gradera 1-10. Hur stod det till med irritation och sömn? Hade Gabriel någon gång under de senaste veckorna känt att han fått nog? Gabriels svar placerade honom långt över gränsen för sjukskrivning. När han träffade läkaren fick han höra att han denna gång hade ställt sig på bromsen i tid: ”Du har inte sprungit in i väggen, men du är väldigt nära.” Gabriel kände lättnad över beskedet, då kunde han kanske fortsätta? Om han bara tog det lite lugnt.

Det har tagit väldigt lång tid för mig att acceptera att jag faktiskt blev sjuk. Så fort jag kände mig bättre fick jag dåligt samvete och tänkte: ”Men då borde jag jobba nu!”

Veckan efter den inställda jobbresan till Örebro var han uppe på Regeringskansliet igen, för att ta några möten. Så kom det besked som inte stoppade honom första gången, men nu avgjorde saken: hans fru väntade barn.

Den 27 juli, i samband med en regeringsombildning, meddelade Gabriel Wikström att han lämnade sitt ministeruppdrag. Den här gången tvingade han sig själv att ta konvalescensen på allvar. Han kontaktade vårdcentralen och fick komma till en psykolog.

– Det har tagit väldigt lång tid för mig att acceptera att jag faktiskt blev sjuk. Så fort jag kände mig bättre fick jag dåligt samvete och tänkte: ”Men då borde jag jobba nu!” Tur att jag lät bli, för hade jag hoppat på ett nytt jobb för tidigt så hade det kommit ett kostsamt bakslag.

Det tog två och ett halvt år innan Gabriel kände sig redo på nytt. Han övervägde att bli egen företagare, med konsultuppdrag och föreläsningar som bas. Det kändes klokt att kunna råda över sin egen tid. Men så dök ett lite väl meningsfullt jobberbjudande upp. I februari i år tillträdde han som nationell samordnare för Agenda 2030, och leder alltså arbetet med Sveriges hållbarhetsomställning. Tillsammans med SCB har Gabriel börjat ta fram ett verktyg för att mäta i vilken takt omställningen sker, men han lovar att inte gapa över för mycket att göra den här gången.

– Jag har lärt mig att lyssna på kroppens signaler. Bara för att det är tomt i kalendern innebär det inte per automatik att jag kan fylla den. Och jag har lärt mig att sätta saker i perspektiv: Är det verkligen världens undergång om jag blir fem minuter sen till mötet? Nej, det bara känns så.

Påpekar vikten av att investera i hälsa

Man behöver inte vara hälsominister eller nationell samordnare för att uppleva sin arbetssituation som övermäktig. Enligt Folkhälsomyndigheten upplever ungefär var femte svensk medborgare sig vara ganska eller väldigt stressad. Är stress och utmattning en fråga för Agenda 2030? Problemet handlar ju verkligen om hållbarhet.

– I allra högsta grad, säger Gabriel. Det är helt uppenbart att vi har slutat att bry oss om humankapitalet. Generellt förväntas färre anställda uträtta mer och mer. Det kallas effektivisering, men den har ett pris.

Gabriel Wikström påminner mer om en agitator än en semesterfirare när han, precis innan vi skiljs åt, återkommer till behovet av att mäta rätt saker.

– Hans Roslings huvudpoäng var ju den här: alla tror att man först måste få fart på den ekonomiska utvecklingen, för att sedan kunna investera i hälsa. Men det är ju tvärtom! Hur mäter vi vårt samhälle? Idag är det BNP men jag hade hellre sett hälsa som ett centralt mål.

Text: Christian Daun