I över fem års tid har Sanna engagerat sig som volontär hos Mind. Det har blivit många samtal med olika människor, om en uppsjö av ämnen. Vi ville gärna höra mer om hur hon blev volontär och hur arbetet ser ut.
Hej Sanna! Berätta lite om dig?
Jag är 58 år och har tre barn. Min nyfikenhet och energi är en stor drivkraft hos mig. Under barnens uppväxt var jag engagerad som bland annat klassförälder, fotbollstränare och innebandydomare. Jag är tacksam för den fina kontakt jag har med dem idag. Resor är ett annat stort intresse. Idag jobbar jag med att rekrytera och hyra ut ekonomikonsulter, tidigare har jag jobbat som ekonom och med kundrelationer.
Hur kom det sig att du blev volontär på Mind?
Psykisk hälsa ligger mig varmt om hjärtat då jag har nära som tidvis inte mått så bra. Tyvärr har också två av mina vänner, efter flera år av psykisk ohälsa, avslutat sina liv. Det fick mig att fundera. 2018 hittade jag Mind, kontaktade organisationen och blev sedan volontär på Självmordslinjen 2019. Sedan maj förra året är jag också volontär på Livslinjen.
Hur ser ett vanligt pass ut för dig?
Jag tar mina pass på kontoret i Stockholm. Jag har fasta pass och har haft samma tid under alla år. Det blir cirka fyra till sju samtal per gång. Vi har blivit ett tight litet team vilket gör att vi känner oss trygga med att stötta varandra vid behov i, under och efter de tyngre samtalen. Det är utvecklande att ta del av även andra volontärers samtal med stödsökande.
Vad är svårt i rollen?
Det svåra kan vara det enkla: att lyssna, utan att komma med tips och råd. Att våga ställa de raka frågorna, som huruvida stödsökande har självmordstankar, för att sedan ta emot svaret utan att blanda in mina egna känslor i samtalet. Sen kan det också vara en utmaning att avsluta långa samtal på ett empatiskt sätt.
Vad är givande i rollen?
Många jag kommer i kontakt med känner skam eller skuld över sin situation eller sitt mående. De har i de flesta fall aldrig pratat med någon om det. Att då förmedla trygghet och stötta någon att sätta ord på tankarna kan sätta perspektiv på situationen och bena ut tankarna. Att få personen att känna lite hopp. Då känns det väldigt fint att få vara medmänniska och volontär.
Finns det något särskilt du försöker ha i åtanke när du besvarar samtal?
Ja, att vara här och nu i samtalet och att inte gräva i det som varit. Jag är medmänniska och inte psykolog. Skapa trygghet. Jag försöker ställa öppna frågor och lyssna, så att vi kan utforska och reflektera tillsammans.