Ulf Hyvönen har svarat i Självmordslinjen sedan 2018 och även tjänstgjort som nattvolontär i flera år. Vi ville gärna höra mer om hur livet som ideellt engagerad hos Mind kan se ut.
Hej där! Berätta gärna lite om dig själv?
Mitt namn är Ulf och jag är 67 år. Jag är också pensionär, make, pappa, morfar, farfar och amatörmusiker. Född och uppväxt i brukssamhället Robertsfors och har levt större delen av mitt vuxna liv i eller runt Umeå. Jag har jobbat som universitetslärare och forskare i socialt arbete och som chef för forskning och utveckling i kommunal regi. Jag har sju underbara barnbarn som jag gärna spenderar tid med och bästa frun som dessutom är en ovärderlig volontärskollega. Vad gäller musikintresset varvar jag att spela i en latinamerikansk folkmusikgrupp och i ett rockband.
Hur kom det sig att du blev volontär på Mind?
Jag har varit volontär i Självmordslinjen sedan 2018 och de senaste tre åren som nattvolontär. Som pensionär ville jag använda min tid till något nyttigt, som att göra skillnad för en annan människa i behov av stöd. Då kändes Självmordslinjen som ett både konkret, angeläget och lockande uppdrag där jag kunde få god användning av mina livs- och yrkeserfarenheter. Idag är jag så glad att jag tog det beslutet. En klok medvolontär uttryckte sig så här efter ett nattpass: ”Jag tänker ofta på att jag haft förmånen att få leva ett gott liv, med en härlig familj, ett bra jobb och fina vänner. Då kan jag gott dela med mig till andra när jag nu har tid.” Precis så känner jag också!
Hur ser ett vanligt pass ut för dig?
Både min fru och jag är nattvolontärer i Självmordslinjen, där vi jobbar en, ibland två, nätter i veckan hemifrån. Vi har skapat en rutin där vi sover ett par timmar innan passet, laddar för natten med en rejäl kanna kaffe, ett par ostmackor och lite choklad. 23.50 är det dags för intoningen på nätet tillsammans med volontärskollegorna i landet och en gruppledare från Mind. Här fördelar vi telefon och chatt mellan oss och peppar inför natten. Under passets gång har vi en del kommunikation även i internchatten. 05.45 börjar uttoningen där vi delar med oss av en del av nattens samtal och försäkrar oss om att alla mår bra innan vi avslutar vårt pass.
Vad är svårt i rollen?
En av utmaningarna är att undvika att bli åtgärdsinriktad, det vill säga att i all välmening bli för ivrig att söka lösningar, istället för att vara kvar i – och bekräfta – det svåra och ångestfyllda tillstånd som den stödsökande ofta befinner sig i. Det kan också vara knepigt eller svårtolkat att möta tystnad eller fåordighet hos en stödsökande. Men det är bara att tillåta att det får lov att vara tyst ibland.
En annan utmaning är att bibehålla en respektfull ton mot stödsökande som uttrycker sig på provocerande eller aggressiva sätt. Likaså kan det vara knepigt att ta emot samma berättelse för tionde gången från någon som ofta återkommer. Då kan det vara välgörande att ta en kort paus och ta stöd av sina volontärkolleger för att få lite distans.
Vad är givande i rollen?
Det finns många saker som är givande med att vara volontär i Självmordslinjen. Det första jag tänker på är den belöning som finns i känslan av att ha ”nått fram”, det vill säga när den stödsökande signalerar att hen upplever sig bli bekräftad och förstådd. Att få höra att ett samtal har gett en strimma hopp eller ny kraft att orka vidare är fantastiskt. Det är inte sällan som vi volontärer får höra hur viktiga vi är, ibland till och med att vi spelat en livsavgörande roll. Att ha tillgång till kloka medvolontärer under nattpassen är förstås också en gåva. Den bestående känslan när vi samlar ihop oss i uttoningen efter våra nattpass är att vi har medverkat till att göra skillnad hos de medmänniskor vi haft kontakt med under natten.
Finns det något särskilt du försöker ha i åtanke när du besvarar samtal från stödsökande?
“Det är något som driver dig att höra av dig hit – låt oss utforska det tillsammans.” Så försöker jag tänka. En annan sak är vikten av att vara här och nu! En stödsökande hör ofta av sig i krisläge, med stark ångest och förvirring. I det läget kan det vara viktigt med så konkreta saker som att andas, att sätta sig ner och få ner pulsen innan man börjar samtala. Där tänker jag att min roll är att försöka bistå med att hitta ord som, istället för mer destruktiva utlopp, kan hjälpa för att lätta på trycket och skapa lite reda i ett känslomässigt kaos.