Den 25:e och 26:e oktober gick den suicidpreventiva konferensen av stapeln, som samlade representanter från myndigheter, civilsamhället, olika forskningsområden, socialtjänst, yrkesverksamma inom psykisk hälsa-frågor och många andra i Östersund. Nyckelordet under dagarna var vikten av samarbete mellan allas våra områden – det var inte en slump att konferensen hette Med samlad kraft för livet – men också att arbeta utifrån vad forskning faktiskt visar.
”Vi måste hitta insatserna som är bra för alla, men livräddande för några. Som att lära unga hur man handskas med motgångar och att hjälpa alla klara grundskolan, vilket var sjunde elev inte gör. Det är avgörande för så många olika hälsoutfall.” Orden är Suicide Zeros generalsekreterare Rickard Brackens och talande för de frågor som diskuterades under konferensen.
Fokus återkom till sådant som hur psykisk hälsa i alla åldrar är en närapå omätlig resurs för samhället, inte minst i fråga om det stöd man då kan vara för någon annan, och att andra människor ofta är just det starkaste skyddet. Det skulle göra sådan stor skillnad om alla bara var redo med ett par redskap var, för att prata om och förhindra självmord.
Från Mind medverkade sju personer som sammanlagt deltog på runt femton olika seminarier. Själva föreläste vi inför cirka 150 deltagare om Minds arbete med artificiell intelligens för att bättre analysera de medmänskliga samtal som äger rum i stödchattarna och vad som behövs i ett medmänskligt samtal.
Det här är några exempel på andra ämnen som diskuterades under dagarna:
Tid är i sig en livräddande insats
Det är tydligt att begränsning av metoder att ta livet av sig genom gör skillnad. Kluvenheten mellan viljan att leva och att inte vilja göra det är varierande för en person, det går upp och ned. Visst finns det en upplevelse av kris, hopplöshet eller existentiell tomhet hos en människa med självmordstankar. Men för runt hälften av alla som är på väg att gå från beslut till försök passerar den riktigt starka impulsen inom runt tjugo minuter. Sedan kan den självklart återvända och andra förändringar kan också behöva komma till, men många självmord sker inom en ganska kort tidsperiod.
Svårigheter att ta sitt liv hjälper av den enkla anledning att det ger mer livstid: Tid att få mer stöd från omgivning eller hjälp från vården, tid att låta ambivalensen arbeta vidare, tid för situationen att förändras, tid att låta önskan om att få leva vinna. Av de som överlevt ett självmordsförsök är det få som faktiskt senare dör av självmord. Inte ens 3 procent inom ett år. Av alla som överlever ett självmordsförsök dör 9 av 10 i slutänden av ett annat skäl än självmord. Med andra ord: Begränsa möjligheterna till att genomföra ett självmordsförsök – ge människor en chans till väsentligt mer livstid.
Psykisk ohälsa och självmord hänger inte alltid ihop
Psykisk ohälsa måste inte vara skälet till självmordstankar. Det kan också handla om en ohanterlig livssituation eller livsomständigheter som känns oöverstigliga. Vissa självmordsförsök kommer kort inpå en känsla av akut kris, till följd av att man exempelvis har förlorat arbete eller bostad, fått ett allvarligt sjukdomsbesked eller blivit sviken. Ingen egentlig psykisk ohälsa hinner då växa fram innan självmordsförsöket – och skulle kanske aldrig ha gjort det. Situationen var problemet, inte känslorna eller psyket. Personen mådde stabilt och bra kort innan. Det här är också en påminnelse om att det sällan faktiskt går att förutse vem som kommer att försöka ta sitt liv.
Efterlevandestödet måste bli bättre
Man brukar säga att runt fyra personer dör i självmord varje dag och att det omkring dem finns runt ett tiotal som är närmast berörda. Det innebär fyrtio nydrabbade personer varje dag. Utöver dem påverkas förstås oerhört många andra. Den sorgen kan betraktas som direkt funktionsnedsättande och kan leda till sjuklighet som depression och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Risken för att någon ska ta sitt liv är exempelvis uppåt tjugo gånger större efter att en anhörig har gjort det. Därför brukar man säga att ”postvention is prevention”, det vill säga att stödet till efterlevande i sig är ett viktigt sätt att motverka självmord.
Tyvärr är det bara ett fåtal efterlevande som får ordentlig terapi eller slutna stödgrupper i Sverige. (Något fler får rådgivning eller öppna stödgrupper och så gott som alla får kontaktuppgifter för stöd och information om vanliga krisreaktioner.) Problemet är också att det nästan bara är civilsamhället som erbjuder det här, inte vården eller andra delar av samhället. Ett exempel på det är att medan 18 av 21 regioner har en så kallad regional suicidpreventiv strategi nämns bara efterlevandestöd i 23 procent av dessa. Under en stark föreläsning från organisationen SPES framhölls att bra efterlevandestöd är uppsökande, uppföljande och uthålligt och att möten med andra efterlevande tydligt bidrar till läkningen.