Efter att ha varit en firad barnstjärna med stora framgångar borde framtiden väl tett sig både ljus och lovande. Men varför kändes då livet som ett kaos när strålkastarljusets släckts och vägen framåt inte längre var spikrak. Det har Gabriel Odenhammar satt ord på i sin nyutkomna självbiografi Det här ska han få faan för – boken om att spela Håkan-Bråkan och Max och om mig själv.
Gabriel, du var bara 7 år när allt tog sin början, vill du berätta?
- Jag började på en scenstudio då och gick dit för att leka teater för min brorsa gick där också. Där blev jag hux flux castad för rollen som Håkan Bråkan i Sunes Jul 1991, vilket var stort, jag var bara en helt vanlig nyfiken liten kille. Jag tyckte det var roligt, fick bekräftelse och blev upphöjd av de andra skådisarna. Det gav mig en kick men jag tycker ändå att jag hade fötterna på jorden. Jag hade en guvernant och fick vad jag pekade på. Det blev två Sune-filmer och lite teateruppdrag på kort tid.
Hur reagerade omgivningen på ditt skådespelande?
- Allt uppmuntrade det, mina föräldrar har varit världens bästa föräldrar och var ett fint stöd och klasskompisarna fick komma och titta på inspelningar, som liten upplevde jag alltihopa som väldigt positivt. Jag hade de absolut bästa förutsättningarna och ÄNDÅ har jag mått som jag gjort. Man hade liksom ingen rätt att klaga när man haft det så bra.
Vid 11-års ålder fick jag en förfrågan om att vara med i det som skulle bli sitcomen, Svensson Svensson. De ville ha just mig så mycket att de anpassade inspelningsschemat efter mina tider vilket såklart var smickrande. Jag hade alltså en hel jobbkarriär inom TV samtidigt som jag gick i skolan. Det var naturligtvis häftigt men samtidigt lite overkligt, det var så mycket jag missade som kompisarna gjorde. Och det har fått mig att fundera på vad händer med ett barn som blir inkastad i vuxenvärlden.
Ja vad hände med dig? Ville du fortsätta på skådisbanan?
- Mina föräldrar tyckte jag skulle ha en riktig utbildning och jag tror att de var rädda för droger och alkohol som kan följa med skådislivet. Sen blev jag äldre och skulle bestämma vad jag skulle göra med livet. Skådis blir man ju först när man gått scenskolan, tänkte mitt vuxna jag och jag brann nog inte till 110%, det var inte mitt kall. Men i efterhand har jag tänkt att jag kanske borde ha fortsatt, sökt scenskolan och bekräftat för mig själv att jag fixade det. Inte minst för min självkänsla som var rejält svajig.
Vad tror du själv att det berodde på att din självkänsla svajade?
- Jag hade ju aldrig fattat något eget beslut om mitt liv, aldrig haft någon frigörelseprocess. Mitt sikte var bara att gå klart gymnasiet och lumpen, och skjuta på mitt beslut kring vad jag skulle göra med mitt liv. Det slutade med att jag kraschade totalt när jag var 21. Jag hade alltid använt alkoholen för att tränga bort jobbiga känslor för det har varit helt orimligt för mig att må dåligt när man var så priviligierad som jag. Men nu bara föll jag och blev liggande i 3 månader med ångest och självmordstankar. Efter tre månader reste jag mig igen men fortsatte tyvärr festandet. Det gick så långt att jag söp jag mig igenom den första av “10 år senare säsongerna” av Svensson Svensson för att jag kände mig så osäker på om jag verkligen var skådespelare och kunde något. Alkoholen blev skyddsbarriären mot omgivningen och mot mig själv. Det resulterade i stökiga år som tog en ände med förskräckelse när jag kom berusad till mitt jobb, som brandman. Det blev vändpunkten.
Nu har du skrivit den här boken om ditt liv som barnstjärna och konsekvenserna för dig med att få en roll så tidigt i livet. Vad fick dig att börja skriva?
- Dels kände jag nog att jag behövde ta kommando över mitt liv och fatta hur saker hänger ihop. Det gav mig ett lugnare inre. Den processen började när jag bestämde mig för att lämna Stockholm och utbilda mig till flygledare, mitt första riktigt egna yrkesbeslut. Sedan dog mina föräldrar ganska tätt inpå varandra och jag kände ett behov av att få ner min historia.
Hur gjorde du för att komma i gång med boken?
- Det tog mig ca 3 år att skriva den här boken men själsligt har jag skrivit på den sen jag flyttade från Stockholm. Det började med långa samtal under promenader med en pluggkompis och det var första gången jag var öppen och ärlig med hur jag kände med saker. Vi kunde prata om våra ensamhetskänslor, att vi båda ville fly med alkoholens hjälp. Nu kunde vi tänka hela tankar när vi var nyktra. Jag hade under en massa år bara stoppat undan saker. Jag började skriva för att må bättre och när jag väl började poppade det upp en massa undanstoppade minnen.
Hur är ditt liv idag, är du på en bra plats?
- Ja, nu har jag och min fru samt våra tre barn flyttat tillbaka till Stockholm och jag jobbar som flygledare, mitt drömjobb. När jag tittade närmare och förstod de underliggande faktorerna till att jag drack, försvann också suget. Nu är jag helnykter sedan en tid tillbaka.
Om något av dina barn vill testa att bli skådis, vad skulle du säga då?
- Jag skulle inte uppmuntra det, men om de vill får de själva leta upp möjligheten. Jag skulle i så fall se till att de inte jobbade för mycket, utan höll kvar i sina vardagsliv med aktiviteter och kompisar. Många föräldrar tycks tro att ju mer aktiviteter barnen har när de är små, desto bättre blir det. Jag tror precis tvärtom. Och som barnskådis känner man av stressen och pressen kring rollen, utan att kunna prata om det eller förstå varför. Hemma fanns inte heller plats att prata om det. Allt stannar i bröstet och det är det jag har brottats med. Boken är en slags avslut på den tiden.
Gabriels bok finns att köpa här och delar av intäkterna går till Mind.