6 227 020 800 skäl till att inte gå och lägga sig

I dag tänkte jag fortsätta vår spännande Bokstavsföljetong. Sista problemet som kan hänga ihop med adhd är: Sömnsvårigheter och problem med att varva ned på kvällen.

Många med adhd lider av sömnproblem. Här hittar ni information på Vårdguiden. Själv sover jag som en stock – när jag väl kommit i säng. Jag har tretton steg mellan vardagsrum och säng – i dubbel bemärkelse.

1. Avsluta aktivitet.

2. Plocka undan.

3. Gå till badrummet.

4. Hitta hårmokafjongen.

5. Tvätta ansiktet.

6. Smörja ansiktet.

7. Borsta tänderna.

8. Ta medicin.

9. Ta ut linserna.

10. Gå till sovrummet.

11. Ta av överkast, kuddar och filt.

12. Hänga för filt för fönstret (istället för att köpa rullgardin som folk).

13. Lägga mig i sängen.

“Det där var väl ingen match”, tänker skeptikern. Nej, inte om man alltid utför momenten i samma ordning. Men min hjärna klarar inte det. När min pojkvän säger “sängdags” tänker hjärnan alla stegen (1-13) – i alla kombinationer samtidigt.

Och vet ni hur många kombinationer det blir? Jo, 6 227 020 800 alltså: sextusentvåhundratjugosjumiljonertjugotusenåttahundra! Eller sexmiljardernågonting. Matte är inte min starka sida. Och, ja jag har skrivit stegen på en lista som jag försöker följa men den hittar jag aldrig. Och gör jag det känns stegen inte rätt ordning just då. Dessutom blir mitt liv dötrist om jag ska leva efter en töntig lista. Förresten ljög jag – jag har inte alls skrivit en lista. Den är urgammal och gäller min förra lägenhet.

Och nej, jag är inte lat, puckad och barnslig – jag är en 31-årig intelligent kvinna mitt i karriären som kämpar och sliter. Och jag tycker det är ganska pinsamt att skriva denna text.

Oftast stannar jag på punkt ett. Avsluta aktivitet. Alltså gå ner i varv. Men istället för att lägga ifrån mig boken vill jag diskutera den. Ju tröttare min pojkvän blir desto argare blir jag. Ju argare jag blir desto mindre vill jag gå och lägga mig. Och sådär håller det på varje kväll. Om och om igen.

Som ni ser, kära läsare blev detta en arg text. För mig finns det nämligen inget mer provocerande än att “gå ner i varv”. Jag vet vad medveten närvaro är, jag har provat avslappnande bad, hokuspokus och mumbojumbo. Klart det funkar. Men ibland vill jag bara inte. Då skriker jag. Rätt ut. Aaaaaaaaaaaaaaaahhhhhhhhhhhhhhhh. Kanske gråter en skvätt. Samtidigt irrar jag runt och gör momenten i valfri ordning, några samtidigt. Och vet ni, sen sover jag som en stock.