Två små sagor om tacksamhet
När som helst skulle idyllen få ett abrupt slut..
Jag tänker ofta på Dig som är anhörig, som också läser här. Eftersom jag har lite svårt att beskriva vissa känslor (som tacksamhet) får det bli genom två sagor. Här kommer de.
Saga ett, “Dottern”
Vågorna plaskade in i lagunen. Dottern kvittrade glatt med sina föräldrar. När de närmade sig stranden fanns det två sidor man kunde ligga på med sina handdukar. Den ena hade lite mer sol, men där blåste det. Den andra sidan var i lä, men där fanns skugga. Aaaaaaaahhhhhhh, skrek dottern och slängde sin handduk så den hamnade i vattnet. Mamman och pappan tittade på henne med vana ögon medan hon skrek Aaaaaahhhh, igen.
Sen var dottern otröstlig. Hon hade förstört mammans och pappans semester, detta ok skulle hon få bära resten av sitt liv!
Men då sa mamman:
– Men Tove (dottern hette så i den här sagan), om vi bara hade lagt oss på en gång. Då hade det ju blivit konstigt. Det måste bli lite skrik, annars är det ju inte du.
Dottern levde lycklig resten av sitt liv, vilande i denna vetskap.
Saga två, “Torparfrun”
Den lilla torparkatten låg på trappen i morgonsolen och slickade sig belåtet. Torparen, som gått upp klockan sex eftersom torparfrun behövde nässpray, låg lutad över en bok med Komplicerade Saker (krumelurer) i. Solen hade snart täckt hela gården med sitt sensommarljus och nattens dagg var snart borta.
Fåglarna kvittrade ifrån trädtopparna, förutom det var det så tyst att man hörde en fluga surra inifrån köket.
Plötsligt, som från ingenstans hördes ett vrål. Aaaaaaaahhhhhhhh, lät det. Torparkatten spetsade öronen och försvann in under trappen. Torparen fick hjärtsnörp, fåglarna tystnade och den lilla flugan gömde sig under en smutsig kastrull. Till och med solen försvann bakom ett moln. Det var torparfrun som kom klampande i sina förstora gummistövlar. Ljudet ekade över den fridfulla idyllen. “Jag har tråååååååååkigt” skrek hon. Och sedan ett nytt Aaaaaaaahhhhhhh, följt av en duns och ett plask när hon slängde en liten kratta som hamnade i vattentunnan.
Sen fick torparfrun ångest över att ha förstört den vackra idyllen och var otröstlig, även om både torparen och torparkatten försökte trösta. Inte bara idyllen var förstörd utan dagen, kanske rentav hela livet.
Då sa torparen:
– Men Tove (även denna tjej hette så, i den här sagan), vi bryr oss inte om att du får dina utbrott ibland, vi är vana. Dessutom är du så snäll annars att det väger upp.
Torparfrun levde sen lycklig i det lilla torpet, vilande i dessa ord.
Slut!
(Namnen i sagorna är samma som i verkligheten.)