Här kommer Tove snäll och dum

När jag var 15 år åkte jag på språkresa. Jag hade aldrig varit hemifrån så länge och saknade min lillebror varje dag. Väl hemma minns jag hur han öppnade ytterdörren och sprang emot mig. Vet ni vad jag gjorde? Jag gav honom en blick som fick honom att stanna halvvägs på gräsmattan. Snopen och förnedrad.

Han gav mig en fin present och ett hjärta som han klippt ut av papper. I hjärtat stod det med skrivstil “Till världens bästa syrra från världens busigaste lillebror”. Han hade skrivit med blyerts först, så att det skulle bli rakt. Jag har kvar det hjärtat och det gör ont varje gång jag tittar på det. Ont för att jag var dum – men mest för att han tycker så mycket om mig.

När han var fyra år satt han under köksbordet och spelade in ett kassettband. På bandet hör man hur jag stormar in i köket, förmodligen arg som ett bi. “Här kommer Tove, snäll och dum” viskar han på bandet. Han var fyra år och visste att hans syster var snäll, fast hon var dum. Han såg mitt genomskinliga skal bakom alla taggar.

Här kommer Tove snäll och dum. Hon skriker argt när hon är ledsen, gråter när hon är arg och fnyser åt de som älskar henne. Här kommer Tove snäll och dum, hon sårar och säger förlåt. Har sönder och försöker laga. Älskar så det gör ont. Och gråter av smärta när hon älskas.

Jag vet att jag aldrig säger det, men jag älskar dig min lillebror! Mest av allt på jorden.