RIOT!

RIOT!

Jag tog en heldagskurs om diskriminering och nu känner jag mig lite mer diskriminerad.

På kursen kunde vi läsa olika exempel. Det kunde handla om att man var kvinna, homosexuell, transexuell, svart eller rullstolsburen. Inte ett enda psyko figurerade bland exemplen. Självklart är jag inte den som är den, utan framförde detta. Det har liksom gått för långt när man blir diskriminerad på en kurs om diskriminering. Då måste man sätta ner foten.

Nu har jag funderat lite. Kära vänner, vi måste ju organisera oss (får alltid fram en rolig bild i huvudet när jag ser det framför mig). Om vi ska hålla på och vara såhär hemliga hela tiden då kommer vi ingen vart!

Vad vi behöver är en kravlista. Konkreta saker på vad vi vill ha. Typ, vilorum, svagare lampor, avgränsade kontor, bättre skyltar, inga kliande sömmar i jobbkläderna och kanske framförallt lite (ursäkta) jävla förståelse!

Man kan ju inte tjata om att man är diskriminerad innan man vet vad man vill ha. Och när vi har kommit på det – då ska vi kräva det. Får vi det inte – då ska vi anmäla. Varje gång! Jag tror ju inte att rullstolsburna har mumlat lite blygsamt att ”det kanske vore trevligt med en hiss här och var, men ursäkta så mycket annars kravlar vi så gärna eller ber någon bära oss”. Eller att blinda har sagt att ”nej, vi behöver inte sånt där ljud vid alla övergångsställen, vi kan fråga någon hela tiden om när det blir grönt, eller varför inte chansa”.

Nu säger jag inte att dessa grupper på något vis skulle ha det lättare, eller att de får alla sina krav uppfyllda, bara att de faktiskt ställer lite krav.

Våra handikapp kallas dolda, men bara så länge vi själva går med på det.