Ge en gåva

En snyftis

Det fina med att blogga här är att jag har världens bästa läsare. Jag behöver inte skriva som Berny Pålsson. Ni förstår mina liknelser. Men det gör inte läkare. Ta fram näsduken du som är känslig av dig, det här blir en snyftis:

Jag sa som det var till läkaren i dag, vad de håller på med är livsfarligt. Man kan inte slänga ut en patient bara för att psykologen ska sluta. Han lovade att skriva en remiss. Mer kunde han inte göra.

Människan är stark, man klarar mer än vad man tror. Jag har kämpat i fyra år, nu kapitulerar jag. Jag kan jobba och vill inte vara sjukskriven, men jag vill ha ett värdigt liv. Så sa jag – eftersom jag hela tiden trott att det var de magiska orden.

Det var inte hans område, fick jag till svar. Jag kunde höra av mig till hans kollega, överläkaren om jag ville snabba på utredningen. Hon vill bara bli kontaktad genom växeln. Tack och hej.

När jag kom ut hade det börjat regna. Det kom blött i skorna. Men jag vågade inte gå hem, även om jag visste att varma sockor och en varm villkorslös kram väntade – just i dag har jag inte förtjänat det.

För när man inte får hjälp blir det de anhöriga som får dra lasset. De får skaka av sig vassa ord och orättvisor – om och om igen. Men ibland blir det för tungt, även för dem.

Jag vågade mig hem tillslut, fick värme och tröst. Det onda börjar luckras upp. Men känslan jag hade, när jag gick runt på stan med mina blöta skor och varken kunde gå hem eller tillbaka – den sitter kvar. Och den skrämmer.

Då är det är skönt att ni förstår, utan att jag behöver förklara.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

22 kommentarer till “En snyftis

  1. Cicci

    Ibland vill man dra vissa läkare i örat. Överläkaren kanske lyssnar bättre. Men tycker inte du ska behöva slåss för något som ska vara självklart att bli lyssnad på. Du gjorde inte fel utan sa till läkaren precis som det var.

    Svara
  2. Katarina

    Stora kramen till dej Tove. <3
    Långfingret till de som tillåter människor falla igenom.
    Ibland långfingret till hela systemet.

    Svara
  3. Tove Lundin

    Tack snälla, snälla ni!
    Det kommer varmt i hjärtat <3

    Och nya krafter att sträcka fingret åt alla som ser bort och hela systemet – tillsammans är vi så starka!

    Svara
  4. Gerd

    Jag har alltid haft en press på mej att vara duktig, att göra det rätta och vara stark. Märkligt nog har många, ända sedan jag var barn, liksom alltid ”hakat på” när jag har styrkt och ställt. Tror att det beror på att ”för att jag har gjort det med hjärtat”. Ibland är det ändå liksom en förbannaelse att man ska vara …ursäkta men…så jewla stark!
    Sist vi var på BUP (för sonens räkning men utan honom) bröt jag ihop fullständigt, i tårar. Kände att jag tappat kollen fullständigt, kände mej så misslyckad för att jag inte hade en plan. Mellan tårarna hasplade jag ur mej nåt om ”jag vet inte vad jag ska göra – snälla, jag vill bara att någon ska tala om för mej vad jag ska göra”.

    Förstår att du kände dej i samma situation, att någons skulle ta över liksom, tala om att allt kanske inte alltid blir som man tänkte sej men att det blir bra i alla fall om vi gör så här….

    Jag har insett att man orkar inte alltid vara den som kämpar alltid, frågan är bara vad man ska göra åt det…? Kan erkänna att ännu lever jag inte som jag lär, förnuft och gammal vana går ännu inte hand i hand.

    Styrkekram till dej!

    Svara
  5. Tove Lundin

    Tack snälla Gerd!
    Precis så känner jag, förnuft och nya lärdomar passar inte ihop med gamla vanor. Det är läskigt att släppa taget och ännu läskigare när ingen tar emot. Modigt av dig att visa hur du känner på BUP! Det vinner man på. Du har uppmärksammat din sons behov, tagit reda på var du ska vända dig, tagit kontakt med BUP och skola, förklarat, gått på möten och tjatat.
    Nu har du all rätt i världen att begära att någon tar vid!
    Kramar!

    Svara
  6. Fanny

    Åh Tove!
    Jag blir så förbannad på våra system där man kan falla igenom hur som helst! Och någon som inte själv har adhd kan inte förstå hur illa de gör en genom att inte ta en på allvar till 100%. Minst lilla tvivel hos någon annan går ju rakt in i en och stannar kvar där! Och då blir man mindre övertygande själv. Så jag tänker att kanske din sambo kunde ringa till överläkaren för din räkning? Mina föräldrar har hjälpt mig genom att ringa samtal. Då får man ju också en sak mindre att komma ihåg 🙂

    Var det så att du väntar på adhd-diagnos fortfarande?
    För om det är så, och nu hoppas jag att jag inte gör dig ännu mer missmodig. Men mitt råd är (tyvärr) att söka fram en privat läkare som är specialiserad på precis det du söker hjälp för, alltså en psykiatrisk läkare som jobbat med adhd. Om du har möjlighet, och jag hatar att det kommunala systemet inte fungerar eftersom alla ju inte har råd att gå privat. Och man borde inte behöva göra det heller! Men privat får man ju välja läkare och i tidsbokningen kan man säga exakt vad man söker hjälp för så kan de där hitta den mest passligaläkaren för ens behov.
    Du är så otroligt stark som kämpat på i fyra år! Och ännu starkare som skriver om det här på bloggen! Ge inte upp, Tove! För du är värd allt stöd du behöver, precis allt!
    Massor med kramar och ta din sambo (och andra också) till hjälp i så mycket du och han orkar: han har ju också mycket att vinna på att du får hjälp av andra
    än honom.
    Ps. Jag skulle också vilja starta en adhd-blogg, men jag funderar vad man borde tänka på då. Vad skriva om och vad inte? Jag har svårt att dra gränser. Du gör det så fint här, skriver personligt men inte privat, berörande men ändå med stor integritet. Så om du orkar sku jag så gärna höra hur du tänker om det.
    KRAM!

    Svara
  7. Tove Lundin

    Tack fina Fanny för dina ord och bra tips!
    Nu i efterhand fattar jag inte att jag varit så dum-stolt! Jag borde ha ställt mer krav på systemet och min omgivning. Det funkade så himla bra med min psykolog och tack vare henne ska jag nu få utredningen för adhd (det är den jag väntar på). Hon har varit min kämpe och jag trodde jag kunde ta vid när hon slutade. Men jag orkar inte. Min pojkvän ska ringa överläkaren, det var en bra idé, tack snälla (man glömmer sådana självklara saker)!

    Vad roligt om du också ville blogga!! Jag är säker på att du skulle fixa balansgången, men jag berättar gärna lite om hur jag tänker (vad roligt att du tycker jag fixar det)! I början visste jag inte hur mycket liknelser man kunde använda men ganska snabbt förstod jag att de som känner igen sig förstår allt, andra mycket, men det går några obemärkt förbi (de som ändå aldrig skulle fatta).
    Jag försöker skilja på personligt och privat, typ inte skriva namn eller för många vardagliga saker, typ vad jag handlar till middag (jag kan häpna över hur privat vissa skriver på facebook och i nästa sekund blogga här om typ gråt och skrik, som jag inte tycker är så värst pinigt).
    Ibland distanserar jag mig, istället för att skriva typ ”jag dunkade huvudet i väggen i dag innan jag åkte till jobbet” skriver jag typ ”det finns starka människor som dunkar huvudet i väggen, hårt och många gånger innan de åker till jobbet”. Jag använder också ”man” när ”jag” känns för privat. Viktigast är nog att känna med magen och skriva från hjärtat.
    Hoppas du vill och orkar börja blogga, då får du gärna länka här! Av över tusen kommentarer har en endast handfull varit elaka och oförstående, men det är tyvärr för dessa människor man måste skriva lite försiktigt – vi andra kommer fatta ändå!
    KRAM!

    Svara
  8. Barbro

    Herrgud, ja det var en snyftis…men det var en argis också. Jag blir så förbannad på att det finns så stora glapp i vården! Detta är Svergie på 2000-talet. Det här landet skryter över sin fina sjukvård och ändå händer sånt här.
    Jag vet inte vad man ska göra, jag vet inte vad som fattas, men det här kan inte vara rätt.
    Precis som jag fick ringa och bli halvt hysterisk för att ingen kan förklara för mig vad som händer. Att det finns en kvinna på psykiatriska mottagningen som svara i telefon som inte verkar veta vilka hon har att göra med.
    Att utredarna inte kan ha ett färdigt program att visa en så man vet vad som kommer hända. Att man inte med automatik flyttas till en ny läkare/psykolog om den man har slutat.
    Att…
    Att…
    Att…
    Listan kan göras svinlång!

    Det ska finnas färdiga rutiner i samhället för sånt här.

    På mitt jobb börjar vi omedelbart skapa nya rutiner när vi märker ett ”glapp” i vårt system. Varför händer inte det inom vården?

    Kram Tove, men också världens största TACK! Nu är jag peppad för mitt besök hos överläkaren på måndag.

    RIOT!!!

    Svara
  9. Tove Lundin

    Tack för den länken, Katarina! Så himla bra att veta.

    Barbro, den listan kan verkligen göras lång.. Intressant det du sa om din arbetsplats, ett sätt att tänka som borde finnas överallt. Bra att du känner dig peppad! Jag är så himla stolt över mig själv efteråt. Vet att du kommer fixa det galant, och du hjälper så många andra på samma gång, som av olika anledningar inte vågar, orkar eller kan stå upp för sig..
    RIOT!

    Svara
  10. Annapanna

    Du skriver verkligen träffsäkert Tove. Igår kastade jag morötter i väggen och tvingade ut mig på en promenad men jag ville aldrig komma hem. Jag vet inte om det var för att straffa mig själv eller för att jag någonstans i min ilska insåg att det finns en annan människa där hemma som står ut med mig dag och natt, än så länge. Ibland, när det har varit som värst, så har jag funderat över att skaffa en egen lägenhet för att få andrum men just nu bor vi tillsammans. Annars så har jag också kapitulerat här i veckan, jag har viftat vit flagg. För nu orkar inte jag heller. Jag trodde någonstans att jag inte var sjuk, att jag skulle klara av att vara utan mediciner. Har börjat få hysteriska raseriutbrott, som jag aldrig tidigare har haft och det skrämmer mig. Så, jag har börjat äta mediciner nu och idag är hjärnan tom. Det känns så jävla ensamt utan allt tankepladder. Allt det där som alltid har varit mitt jag. Är så otroligt rädd att förändras, att inte känna igen mig själv. Det gör jag ju ändå inte förutom i vissa stunder och det är väl bara att acceptera som det är. Och där i ligger kapitulationen.

    Svara
  11. Tove Lundin

    Annapanna! Jag förstår så vad du menar.. Jag har samma tvivel av samma anledningar. Kanske ska man skona sig själv och andra ett tag, låta oss vila.. Bestämmer man sig för medicin behöver det ju inte gälla livet ut..
    Tomheten du beskriver skrämmer mig, vad du är modig!! Jag tror att du kommer hitta ditt riktiga du där inne i vad som nu känns som tomhet. Vi är inte våra tankar, men om vi lever med dem tillräckligt länge kan vi få det för oss… Då tar det tid att hitta det där andra, där bakom, det där vackra som bara är du..

    Tack Jenny!!!

    Svara
  12. Tove Lundin

    Tack Katarina! Vad spännande, och säkert många som är intresserade..
    Bra att kvinnorna äntligen träder fram!
    Kramar

    Svara
  13. Anette G

    Till Tove: ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ å så slänger jag med en sketa-stor BAMSE KRAM på köpet.
    Till Annapanna: Jag förstår din oro det var även min oro och rädsla tidigare, jag käkar också medicin, men jag har valt att se det som:
    1. Semester (lugn och ro i skallen)!!!
    2. Nu kommer äntligen JAG först, inte ADHD som rusar in i rummet som en galen galopperande älg med spatt! Fasiken, jag är ju tokigt blyg egentligen men ingen har någonsin trott mig tidigare när jag sagt det för de har ju bara sett ADHD-Anette som bara pladdrar och syns överallt. Nu får den jag är inuti chans att komma fram.
    3. Jag tror jag kanske kommer bli mycket äldre nu än innan medicinen för nu får jag inga ”galet-arg” anfall längre, jag blir BARA arg (eller som jag sa till en kompis: -Lite överdrivet irriterad. hon log i mjugg av någon anledning 😉 Tidigare så hotade praktfull hjärnblödning varje gång jag blev ilsk, å det blev jag lätt och ofta!
    4. Medicinen förändrar inte mig det kan bara jag själv göra, det den gör är att ge mig lite extra tid och en chans att göra egna val, dvs. Anette-val och inte som tidigare ADHD-val. Den hjälper mig att bromsa upp lite så att JAG hinner med.

    Hoppas du kanske kan finna lite hjälp och tröst eller så i hur jag har tacklat den evig frågan: -Att vara eller inte vara (medicinerad). Kram till dig annapanna å lycka till ♥

    Svara
  14. Tove Lundin

    Tack Anette <3!
    Vad interessant det var att höra hur du upplever det med medicin. Jag kan definitivt känna igen mig i punkt 3.. Sist jag hade ett utbrott hade jag flimmer framför ögonen flera timmar efter, jag börjar känna att kroppen inte orkar lika mycket längre.. Semester i skallen lät ju inte heller så tokigt 🙂
    Kram!

    Svara
  15. Annapanna

    jag känner igen mig i det du skriver anette och jag inser nu vilka fördelarna är med medicinering. det är verkligen lugnare i skallen och jag kan på något sätt tänka i lite mer strukturerade banor på ett långsiktigt plan. det känns bra det här. känns som att man har varit nere i diket nu i några månader sedan jag slutade med den förra medicinen som var ssri och bara dämpade ångesten men egentligen inte gjorde något mot rastlösheten man alltid haft. men det blir nog bra det här. känns så bra att kunna ventilera här med andra och höra hur ni gör och har haft det. kram till er allihopa! 🙂

    Svara
  16. Tove Lundin

    Vad skönt det låter Annapanna!
    Ibland kan ju rastlösheten vara värre än ångesten, tycker jag. Svårare att hantera..
    Hoppas, hoppas det funkar nu, håll oss uppdaterade om du vill!
    Kram!

    Svara
  17. yasmin

    hej hej =) sjukt vad man känner igen sig i det ni skriver <3 . min eviga fråga för några år sen var: VARFÖR JAG?! Varför skulle just jag dra det korta stråt och åka på en livslång kamp mot delar av mig själv och med andra människor……..

    Men nu är min eviga fråga (fortfarande obesvarad) När ska folk förstå?!!
    Vad ska jag behöva säga , göra,visa för att ni ska förstå varför jag mår som jag mår, gör som jag gör?!!! hoppas jag får svaret på den frågan någon dag.

    Är så själsligt trött på att behöva förklara mig och ursäkta mig och känna mig jobbig och tjötig,och i vägen… vissa dagar känner jag att jag bara vill ge upp på att försöka förklara och bara banka skiten ur alla som gör mig illa och trycker ner mig. Utåt sett är jag gjord av stål och är social och (låtsas vara) bekväm i alla situationer. Är rak och ärlig och rättfram med diskussioner. Står för mig och den jag är…ett väldigt väl genomtänkt skal jag byggt, vissa saker i skalet stämmer men för det mesta är jag galen känslostorm som river sönder min själ……….jag låter väldigt mörk och deppig men jag har en såndär SKIT dag idag då allt är mörkt och jag är bitter. och nu har jag glömt vad mer det var jag skulle skriva (inte ovanligt ) =). Så nu kanske det är dags att sova…godnatt . Och tack igen tove för denna underbara bloggen som lyfter mig lite ur bipolär träsket. <3 mvh yasmin

    Svara
    • Tove Lundin

      Jag tänker såhär Jasmin: ”vanligt” folk kommer aldrig fatta. Sen jag började tänka så mår jag bättre. Däremot, gällande läkare mm inom psykiatrin: det är deras förbaskade jobb att förstå! Om de inte fattar sina patienter får de jobba med annat, man vill ju inte bli opererad av en kirurg som inte vet hur kroppen fungerar liksom.. Eller flyga flygplan med en flygrädd.
      Om man som vi bygger skal måste man behålla gapskrattet inuti. Inse att det är fel på alla som dömer, inte dig. Föreställ dig att de som trycker ner och dömer är sorgliga varelser som missar hälften i livet, deras inskränkthet är värre för dem än för andra i slutänden. Det finns människor som älskar en för den man är, utan att fatta varför man är så!
      När det gäller de som man av olika skäl inte kan göra sig av med kan man alltid gapskratta dem i ansiktet inuti sitt skal.
      Jag lever inte 100 procent som jag lär. Men, sen jag började förlika mig med att typ ingen kommer fatta, och samtidigt kräva att alla måste vara okej med den jag är (även om det inte fattar) mår jag verkligen bättre. Så lämpar jag allt som har med förståelse att göra på psykologen – när den ändå håller på får den gärna förklara lite för mig också 🙂
      Förresten, man får ha mörka skitdagar här och nästa dag vara glad igen – och tvärt om, och sen tvärt om igen.. Inget konstigt med det 😀

      Svara
  18. Anette G

    Annapanna: Puh, vad glad jag blev över det du skrev, var så rädd att jag skulle låta mästrande och förnumstig! Har en förmåga att låta så ibland fast det är det sista jag menar så dina ord var manna. Hoppas du känner dig fortsatt hjälpt av medicinen, det kan ta ett tag om man inte hittar rätt dos och medicin men förhoppningsvis så landar man på pricken till slut. Jag började med Strattera (halleluja! men inte riktigt ända fram.)sedan Medikinet (FY FAAAANN!!!! inte ALLS för mig. Hjärtklappning, skakningar, hör och häpna: hyperaktivitet!! oro och motorisk orolighet, just det jag nästan tog den för!) och nu slutligen(?) Concerta som känns bara SÅÅÅ bra.
    Känn efter inåt så mycket du kan och analysera skillnaderna om du känner några och var inte rädd för att påpeka om du inte är nöjd eller något inte känns bra, jag skippade Stratteran trots ganska bra effekt därför att jag fick ta väldigt hög dos för att få bra effekt och på den dosen så upplevde jag också en form av ointresse/apati. Glöm inte heller att vi alla är olika biologiskt, det som funkar för en kanske är helt fel för någon annan så lyssna bara på din kropp å vad den säger till dig. Suck! nu är det nog en viss risk för att jag lät lite förnumstig iallafall men hoppas att du hajar kontentan. ;-♥

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *