Ge en gåva

Om att omprioritera

Sommarbild!

Omprioritera! Äntligen har jag hittat ordet som jag letat efter. Visst, lite långt och svårt att uttala men det får duga i brist på annat.

Jag ger inte upp – jag omprioriterar. Så tänker jag svara när folk frågar varför jag plötsligt, efter alla år, tar emot hjälp för att klara min vardag. Jag omprioriterar.

Kanske är det så att jag gett upp. Det är ju sant att jag inte orkar längre. Men om jag måste kalla det för att ge upp – då skulle jag aldrig gå med på att ta emot hjälp. Har man klarat sig genom alla åren i grundskolan, högstadiet, gymnasiet, arbetslivet och universitetet utan att (varning svärord) en endaste jävel har sett eller velat se – då ska jag väl klara resten också? Jag ger aldrig upp! Ge upp är att sluta försöka, omprioritera är att försöka på ett nytt sätt.

Mitt största intresse, jämte fåglar och rymden, är ord. Ord är makt, därför ger jag er detta ord. Kanske någon har ett annat braigt på lager?

Riot!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

17 kommentarer till “Om att omprioritera

  1. Bea

    Vilken underbar insikt. Det är ju faktiskt precis så det är! Tack, nu vet jag vad jag ska säga när folk undrar och har sig! 🙂

    Svara
  2. Frida

    Ja! Omprioritera är precis vad det är. Att ge upp är ju att släppa något utan att fortsätta försöka. Att ge upp är att bara låta tallriksberget växa i diskhon, att omprioritera är att skaffa diskmaskin.

    Svara
  3. Tove Lundin

    Perfekt Bea! Säg det gärna på ett viktigt sätt, få dem att verka lite obildade och konstigt framfusiga 🙂

    Frida! Diskmaskin är en bra omprioritering. Ju mer vi omprioriterar desto lättare blir våra liv. Vi ger aldrig upp!

    Svara
  4. Johan

    Ord ja.
    Igår blev det vin, cigg och musik på hög volym. Dagen avslutades med att skriva ett mail till en av mina bästa tjejkompisar. Beroende på hur man läser det var det antingen en kärleksförklaring till henne eller ett rop på hjälp. Men så här i efterhand känns det som om det skulle kunna vara en kärleksförklaring av mig, åt mig. Acceptans, om man så vill. Inte att ge upp, som det kändes då. Utan ett sätt att stå ut med sig själv och erkänna att jag är jag.

    Lycka till alla bipposar.

    Svara
  5. Tove Lundin

    Vad glad jag blev av att läsa din kommentar Johan. Kanske det var ett rop på hjälp som mynnade ut i en kärleksförklaring? Det blir lätt så när man skriver – de skrivna orden leder en rätt..
    Acceptans är ett bra ord. Acceptans är början på rätt väg. Du är du – det vill säga en fantastisk varelse..
    Lycka till på den vägen!

    Svara
  6. Micael

    Det är nog en anledning till att jag har svårt att be om hjälp. Ingen har brytt sig tidigare, varför nu?. Känns bara som medlidande och det klarar jag inte av.
    Märkligt nog har jag svårt att ta hjälp av vården också.

    Det är skönt att det finns de (som du) som kan använda ord för att beskriva, förklara och kanske kan få folk att förstå.

    Svara
  7. Johan

    Micael, jag tänker precis som du när jag är låg. Men det gäller att hitta det man blir lycklig av, och prova sedan att göra det i närvaron av andra! Jag vet inte riktigt vad det är för mig ännu. Provade att sjunga för morsan i bilen, skriva och visa texten för en kompis, rita och visa det för ytterligare en. Och även fast jag själv satt där med känslan av ”det här är nog inte tillräckligt bra, om någon säger något positivt är det bara för att de tycker synd om mig eller är jävligt kassa själva” så blir det ändå ett ögonblick som man bär med sig. Och när man har gjort ett par såna så mår man lite bättre och kanske, kanske vågar man be om hjälp från de som man vet kan hjälpa en. Jag har vsrit till akutpsyk, och fick lite bättre förtroende för vården. Inte tillräckligt mycket för att satsa fullt ut på medicin osv, men det kanske kommer. Små steg framåt. Bara det stt du kommenterar här är ett friskhetstecken om man ska tro Tove 😉
    Kämpa på! Vi är många, vi är starka!

    Svara
    • Tove Lundin

      Tack för era fina ord! Jag förstår dig precis Micael! Men jag hoppas att du kan ta emot den hjälp du har rätt till. Det värsta är nog att man inte är van, och kanske lite stolt.. Hur som helst kanske det hjälper att jag säger att jag nu, för första gången i livet, börjar få rätsida. Tack vare att jag börjat ta emot hjälp!

      Så sant och fint skrivet Johan! Jag gör precis så, ibland kommer man ju på efteråt att det var rätt kul 🙂 Klart man ska tro mig! Vi är många, vi är bra och vi förstår i alla fall varandra! Fortsätt gärna kommentera och berätta – det gör mig så glad.

      Svara
  8. Linnea

    Tack Tove för för att du skriver det som många har svårt att sätta ord på.

    Det jag börjar inse är att ensam är inte alltid stark som jag har inbillat mig länge.Att våga ta kliva ut på randen av klippan och hoppa har min rädsla alltid varit vem tar emot en sån som jag? Ful på insidan med svarta rum som har varit låsta i många år. Vad som finns i dessa rum vågar jag knappt tänka på för min fruktan att jag sugs in rummen och aldrig mer kommer ut är stor. Jag anar vad som finns och får ibland glimtar av som döljer sig långt där inne, skam vrede, sorg och övergivenhet.

    Tillit är det ord som jag ständigt brottas med. Jag har klarat många långa och svåra kamper i mitt liv själv, men nu har jag kommit till slutet av resa då min styrka har tagit slut och måste ta den hjälpen som faktiskt finns där ute. På utsidan av Linnea finns det alltid ett brett leende medan min insida gråter stora tårar av förtvilan.

    Nu har vågat hoppa och inser att nätet är mjukt och inte full med hål. Vården är bara en del av det, vänner har betytt mycket. Men jag är försiktigt med att kasta ut de pärlor som jag faktiskt har till dem som inte kan ta emot utan kastar och trampar sönder.

    Ojoj nu har jag varit sådär djup och tragisk igen. Men jag har faktisk ett sant leende nu och rummen har försiktig öppnats. Vi är faktiskt värda all hjälp!

    Kram

    Svara
    • Tove Lundin

      Jag tycker inte alls du var tragisk Linnea – tvärt om! Så fint du sätter ord på hur det är. Dessa fula, låsta rum ska man öppna på vid gavel. Det är hög tid nu att vädra lite. Det gör mig glad att du äntligen vågar, precis som du skriver ska man passa sig för dem som inte tar emot. Ingenting att hymla med att dessa människor finns..
      Men samtidigt finns det så många som bara vill hjälpa, att ta emot deras hjälp är också att visa kärlek. Det har jag lärt mig.
      Tillit – vilket bra och viktigt ord. Nu har vi samlat tre: Omprioritering, acceptans och tillit.. Kanske vi är något på spåret 🙂
      Vi är värda så mycket – vi måste bara påminna varandra lite då och då!
      Kram

      Svara
  9. "Jessica"

    Jättebra !!!!!! suger åt mig som svamp jag omprioriterar mitt liv och inser att jag är värd bra liv både på jobbet OCH hemma. Om jag så kommer behöva stöd hemma för att klara av det många tycker ”jamen det klarar ju alla andra varför gör inte DU de+” ja det undrade jag också varför klarar inte JAG av det och kände mig rätt urusel som mamma 🙁

    Svara
    • Tove Lundin

      Bra Jessica!! Precis så, det är du värd! Du är verkligen inte en urusel mamma – du är en stark kvinna som klarat av mycket mer än många!

      Svara
  10. Frida

    Hihi åh vad roligt att ni gillade det exemplet! 😀 vet du rabbit, jag blev himla sugen på att brodera en kökshandduk med det! Mycket bra tips. 🙂

    Och Jessica, du är en superhjälte! Ni är superhjältar hela bunten!

    Svara
  11. Micael

    Johan, bra skrivet. Det där är märkligt. Jag tycker att jag är värdelös och alla andra är så duktiga och framgångsrika. Samtidigt (inte precis samtidigt kanske) så är jag bäst och alla andra är värdelösa. Hur sjutton går det ihop?

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *