Hej då fobi!

Modig kvinnas baddräkt på tork.

Lilla Tove var inte rädd för något. Förutom karuseller, men det blev ju bara billigt och bra för mina föräldrar. Jag klampade runt barfota i skogen, lät myggorna suga klart så de skulle få mat till sina myggbebisar, klappade humlor och älskade att simma i vass och alger.

Någon gång i tidiga tonåren fick jag fobi för maskar. Sen blev det maskar, larver och djur med slem. Fobierna blev fler och fler. Inte förrän i dag, när jag är rädd för nästan allt, bestämde jag mig för att bli av med det. Jag kunde nu varken gå i högt gräs eller bada i en sjö.

Torpet fick bli min KBT, det var nu eller aldrig. Ganska bestämt sa jag till mig själv att i Torpet, där är man lilla Tove igen. Och det gick! Jag säger inte att det var den enklaste sak i världen, eller att allt är borta. Men jag har hittills inte låtit min rädsla ta över. Jag började lite försiktigt med att klampa ut i den läskiga naturen – iförd gummistövlar. Sen med sandaler, och efter några dagar – barfota!

När jag sett en ödla har jag sagt “Hej ödlan”, eller “Hej grodan” – till en groda. Detta följdes av “Hej fladdermusen”, “Hej igel” och nu senast “Hej ormen”. Det senare sa jag ganska högt och darrigt – men ändå!

I måndags, precis efter att ha sagt “Hej ormen” var jag så mallig att jag plumsade ner i en sjö. När paniken kom slog jag bort den, mindes hur det var för bara några år sedan, och simmade sakta tillbaka mot land.

Innan jag åkte hem förvånade jag mig själv. En liten igel hade satt sig på mjölkpaketet. “Hej igel” sa jag och smekte den på ryggen.