När har man passerat gränsen?

Det började i en liten butik i Luxor. Det var en decimeterlång, förgylld groda med diamanter på ryggen och smaragder som ögon. Oäkta såklart, men ack så vacker. Själva munnen gick att öppna och i den kunde man lägga sina diamantringar och halsband av äkta pärlor. Om man hade några.

Jag kunde inte dölja min kärlek, sådär som man bör. Så butiksägaren drämde till med ett pris som skulle ha fått konungen av Monaco att rygga tillbaka. De kommande tre dagarna gick jag förbi skyltfönstret och sneglade på min lilla vän som sneglade tillbaka med sina pärlögon. Den tredje dagen hade jag blivit underhållning för butiksägaren och hans fyra vänner som satt utanför och drack te.

– Du vill verkligen ha den där grodan va, sa en av dem och blåste ut röken från vattenpipan.

Jag nickade min sorgsnaste nick tillbaka. Då hände det. Butiksägarkompisen tittade på butiksägaren som gick för att hämta grodan, de båda log mot varandra i samförstånd och så gick det till när jag införskaffade min första glittergroda.

Några månader senare och flera mil bort i en svensk presentshop hittade jag groda nummer två. Det var en betydligt mindre varelse som agerade prydnad på en liten pillerburk. Men minst lika glittrig och tycke uppstod direkt. Kvinnan bakom disken såg mina trånande ögon. Ganska snart var vi ingripna i ett samtal som endast kan äga rum mellan två entusiaster av samma intresse.

Det framkom efter ett tag att hon hade över hundra levande grodor hemma. De små liven hade tydligen kostat henne äktenskapet. Min grodbesatthet fick sig ett ganska abrupt slut.

Ett tag senare läste jag en stump om korpar. Alltså Corvus corax. Visste ni att korpen är den tyngsta av alla tättingar och att den finns i många underarter? På Färöarna fanns förut en svartvit korp! Man har observerat femton till trettio olika läten hos denna art (däribland mänskligt tal) och de håller sig ofta till samma partner hela livet.

Man kan säga att ganska mycket kretsade runt detta djur ett tag. Målet var att tämja en korp, kanske flytta ut i skogen just i detta syfte. På nätet hittade jag ett fåtal likasinnade.

Varför verkar alla som är precis som jag konstiga?

Ps, vet ni! Det bor en corvus corax vid torpet, det vet jag tack vare det typiska skorrande lätet och de utmärkande vingspetsarna!