Lura din prefrontalkortex!

Den ibland bittra sanningen är ju den att det inte går att inte tänka. Allra minst på det man inte vill. “Försök att inte tänka på en rosa elefant i fem minuter och se vad som händer” sa min psykolog och så var det färdigdiskuterat om den saken.

Två saker bör man göra med sina katastroftankar:

1. Våga tänka klart, kanske skriva ner och utsätta sig för dem. Typ gå till en kyrkogård, åk hiss, skriv en stump om att du får hiv eller läs en dödsannons.

2. Byta ut dem mot trevligare alternativ.

Punkt ett är dötrist. Det kan vi väl diskutera en annan dag? I dag är det fredag och jag tänkte berätta lite om hur jag jobbar med punkt två. Skulle någon säga till mig “Men tänk lite positivt istället” skulle jag svara typ:

– Tack för omtanken, men jag har inte lika många impulser från prefrontalkortex som du. Återkom när du vet hur det känns.

Alla kan inte tänka positivt, så är det. Men man kan kanske göra sitt bästa. När man vill och orkar. På sitt eget vis. Själv kommer jag på realistiska eller orealistiska mål när ämne för dagdröm tryter. Typ på realistiskt:

“Jag och min pojkvän gifter oss och skaffar ett gulligt barn”.

Då säger hjärnan: “Haha, du kan inte få barn för du är psyko och ni kommer ändå göra slut för du kan inte känna kärlek och han kommer att tröttna. Dessutom kommer ni dö allihop. Katten också”.

Men, så där säger den även när jag inte vågar mig på att drömma. Vitsen med att drömma är att här har jag plötsligt ett val: vill jag tro på det första eller på det sista? Det är typ lite som ”det är du som bestämmer hur du ska tänka och därmed hur ditt liv ska bli”. Fast mindre press. Typ. Ibland lyckas jag övertyga mig själv om att jag får tänka positivt. De dagarna är roligare, jag är snällare mot min pojkvän och han blir snällare tillbaka. Oftast tänker jag bägge livsödena samtidigt, då försöker jag fokusera mer på det roliga utan att känna skuld.

Att inte våga drömma med motiveringen “man blir ju så ledsen om det inte slår in” när 90% av ens tankar redan är ledsna är faktiskt lite knasigt.

Jag tar hjälp av foton, bostadsannonser, vackra saker, böcker och filmer när jag behöver inspiration till mina drömmar. Jag tänker på saker mina coola vänner har lyckats med och tänker “kan de kan väl jag”. Sen skriver jag ner mina mål i en liten bok. Under skriver jag punktlistor hur jag ska ta mig dit. Runt om klistrar jag in vackra bilder och skriver små citat. Jag har lyckats med nästan allt på mina listor (Marilyn nickar instämmande).

Men det kanske viktigaste av allt, det som får mig att inte ständigt ligga nere i avgrunden och titta upp mot drömmarna, utan ibland leva bland dem, kan kanske sammanfattas med ett ord: tacksamhet.

Och den hittade jag just där nere.