Ge en gåva

Var kommer de ifrån?

Jag vill trampa mina egna stigar.

Det är en fråga man går och bär på. Var kommer de ifrån, de jobbiga tankarna? Är det någon av er, kära läsare, som har en vettig beskrivning? Alltså med andra ord än impulser, noadrenaliner och prefrontalkortex.

Ligger de och skvalpar i hjärnan som fotografier i framkallningsvätska. Där den ena bilden flyter upp och träder fram efter den andra? Om och om igen. Eller är de som små neggo-virus på nervbanorna, som förvränger verkligheten och förpestar den med sitt negativa gift, på vägen mellan intryck och känsla?

För mig känns det som ett kolsvart skidspår i mitten på hjässan, ett slags dike. Hela dagarna går ut på att balansera intrycken runt diket. Precis som ett sånt där kulspel, ni vet. Fast istället för rattar försöker jag parera genom att till exempel dubbelkolla mellanrum och räkna. Så fort kulan trillar i är det kört. Då måste den rulla fram och tillbaka i diket, gärna gotta ner sig ordentligt. Hur mycket jag än försöker går det inte att tänka utanför diket.

I själva diket är det strängt och fantasilöst. En endaste fråga får man ställa sig där: Vad är meningen med livet? Värdsliga frågor som ”vad vill du äta i kväll?” känns mycket främmande. När den store filosofen Tove tänker i diket – då får man absolut inte fråga henne något sådant meningslöst. ”Tyst, jag tänker på viktiga saker!” skriker hon oftast då.

Självklart finns det dagar då skidspåret är gnistrande vitt. Kulan far fram som i ett flipperspel. Meningen med livet är att leva. Att leva är en blomma och en fågel. Varför fattar ingen det? Men nu var det diket med tråktankarna jag filosoferade över.

Kanske är det dikets fel att jag inte kan ”titta på tanken och låta den passera”? Det blir lite som att sitta i en hårt trafikerad tunnel och titta på bilarna som kör förbi. Ganska meningslöst om man frågar mig.

Ett dike blir djupare ju fler gånger man går där, det är nog därför den bilden ger mig lite tröst. Jag tänker nämligen hitta nya vägar. Och drömmer om den dagen då diket är igenvuxet av vackra blommor och fruktträd.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

15 kommentarer till “Var kommer de ifrån?

  1. Katarina

    Vet inte varifrån de kommer. Vet bara hur det känns.
    För mej är det som en traktor på en geggig skogsväg. Gör allt jag kan för att däcken ska upp från gyttjan. Upp på torr, fast mark.
    Men de geggiga, inkörda spåren suger tillbaka däcken ner i gyttjan igen och igen och igen och igen….
    Hur många gånger till vet jag inte.
    Kanske för alltid?

    Svara
  2. Micael

    De finns där i bakgrunden hela tiden, smyger och väntar på rätt tillfälle att hugga. När man till slut är för utmattad för att hålla dem borta längre så slänger de sig över en. Och jag försvinner, långt långt bort, till ett ställe jag inte vill vara på men som vägrar släppa taget. De kommer, och går, kommer, och går. Och tar aldrig slut.

    Svara
  3. Nea

    I mars blev jag diagnoserad med depression, i 17 års ålder. Jag försöker fortfarande förstå vad det innebär och kämpa emot allt som säger åt dig att stanna i sängen och skita i allt och diverse saker. Men om och om igen har jag fått höra att mina vänner uppfattar mig som väldigt oförutsägbar. De säger att vissa dagar är jag upprymd, full av skratt och kan inte sitta still. Andra dagar får de släpa mig ut genom dörren för att jag inte vill finnas i denna värld längre. Jag har inte tänkt på det så mycket förut, men nu känner jag att det kanske finns fler anledningar bakom min depression. Fler saker som blivit påverkade av den psykiska ohälsan i min släkt. Jag vet inte, bara vilda spekulationer här, men medicinerna som jag fått… det känns inte som att de hjälper och jag vågar inte riktigt säga något för alla andra tycker att jag verkar gladare men det är oftast bara på mina ”bra” dagar. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga till min psykolog – hur vet man om man verkligen har något mer?

    Svara
    • Tove Lundin

      Traktor på åker – vad målande Katarina! Vet inte heller hur många gånger man ska falla i. I bland känns det som för alltid och för jämnan. Nu, när jag sitter och tittar på en talgoxe precis utanför mitt fönster känns det som att det är allt vid sidan av som ändå gör det värt den geggiga färden!

      Det tar verkligen på krafterna att hålla tillbaka, Micael! Och där nere känns det som att: Det tar ju aldrig slut.. Fy för det!

      Hej Nea!
      Förstår att du funderar över detta! Har du talat om vilka problem dina släktingar har för din psykolog? Annars tycker jag att du ska göra det. Och är du inte säker på om din diagnos och medicin är rätt tycker jag verkligen att du ska ta upp det. Det är inte bra att få fel medicin, och ju längre man går med fel diagnos och behandling desto värre kan det bli. Olika mediciner fungerar ju olika för olika personer.

      Själv fick jag diagnosen adhd när jag var 31. Då började jag fatta saker. Om du känner igen dig i beskrivningen här tycker jag att du ska diskutera det med din psykolog. Jag blev deprimerad eftersom jag fick kämpa för mycket och för länge med mig själv och eftersom jag inte kände att jag passade in riktigt.

      Men det finns fler anledningar till att bli deprimerad, om din medicin inte gör dig gladare och piggare kanske det är så att du behöver prata om saker som du tycker är jobbiga? Jag har till exempel fått hjälp med hur jag ska tänka och göra när tankarna blir för jobbiga. Har du fått sådana tips? Annars tycker jag att du ska be om det också!
      Det är ibland svårt att själv veta om man har något mer än depression, men psykologer gör utredningar för att utesluta annat. Be om en ordentlig utredning så att du slipper oroa dig!
      Lycka till!

      Svara
  4. linda

    Ibland känns det som de bara ploppar upp ur tomma intet. Kan tänka fina ljusa tankar om framtiden och helt plötsligt så slänger någon ett tjockt svart skynke över de ljusa och fina. tankarna kommer med skynket.
    Ibland så känns det som att tankarna kommer och man noterar dem och tror att de försvinner. Men de lägger sig på hög för att vi senare tillfälle komma tillbaka alla på en gång!
    http://www.panikfindus.blogspot.se

    Svara
  5. Linda

    Tove, en liten fråga. Jag är med och anordnar ( när ja inte e sjukskriven) en Tjejmässa i Stockholm den 8 dec. Jag vill gärna ha med psykisk hälsa på ett hörn. Det är en mässa för tjejer av tjejer . Riktar oss till tjejer i alla åldrar från 13 år. Skulle gärna se att du gjorde ett besök på mässan för att sprida information mm. Tänkte att det kanske Hjärnkoll skulle kunna bidra med. Vad tror du? Budgeten är som allt annat kommunalt obefintlig.
    Tror att du skulle vara syverän!

    Svara
  6. Cicci

    Jag har en liknelse min psykolog har berättat som börjar växa på mig. Jag har en tendens att slåss med näbbar och klor mot jobbiga tankar och vägra tänka dom vilket inte funkar så bra. Då fick jag liknelsen om en buss där jag är busschaufför och får ovälkomna passagerar på bussen så som tankar och känslor som inte jag vill ha och istället för att vägra tillgång låta dom gå längst bak i bussen och köra vidare. Dom är där jag kan inte göra något åt dom men fortsätta ändå liksom. Blir en tröst för mig dom får vara där men jag får vara ändå behöver inte slåss med dom.

    Svara
  7. Ingrid

    Hej,
    och tack för inblicken du ger i ditt tänkande och de metaforer du använder för att beskriva det. Jag har själv ingen diagnos, men jag tror att det du beskriver kan kännas igen i perioder av många- oförmågan att styra över vårt eget tänkande och de olika personligheter som ryms inom oss och som ofta inte kan komma överens. Du är en skicklig skribent och jag ser fram emot att läsa mer av dig.

    Svara
  8. Tove Lundin

    Vad fint ni formulerar alla, Tack! Kanske det är viktigt att försöka, även om det är svårt. Både för sig själv och för att visa för andra att vi inte är ensamma trots att det känns som att ingen förstår.
    Vi hörs mer om din spännande Tjejmässa Linda – det blir jättekul! 🙂

    Vackert, tycker jag Bauti – det osynliga hoppet!
    Cicci, tack snälla för att du delade med dig! Den bilden ska jag försöka med också! Jag gillar idén att de får vara med men det är jag som kör. Och längst fram sitter de roliga tankarna och skakar på huvudet åt bråkstakarna i bak!

    Hej Ingrid!
    Tack för dina fina ord!
    Jag tror, som du, att det är känslor som finns i alla. Vissa kanske stannar där lite längre på grund av till exempel en extra känslighet. Det är trösterikt att även andra kan känna igen sig.
    Vad glad jag blir att du vill fortsätta läsa här!

    Svara
  9. Eva

    Hej Tove, jag kan berätta lite om hur jag fick min insikt angående mörker/ljus-komplexiteten vi alla brottas med.
    Jag var 30 år då detta hände, (nu är jag 55+). Mina plågor var bl.a. självförakt,depressiva tankar, rädsla för både nuet och framtiden och en djup otäck skräck som jag vet kom från bl.a.filmer. Vissa scener etsade sig fast i hjärnan och orsakade svårighet att sova mm. Jag kunde inte bli av med dom, det var helt förskräckligt!
    1986 hände Tjernobylkatastrofen. Min svärfars kossor fick inte gå ut i maj utan stå kvar i stallet pga beqerel-halten i gräset. Detta spädde på mitt inre elände.
    Jag är inte uppväxt kyrkligt, dock lärde mamma oss att be aftonbön. Men vid 30 års ålder fick jag uppleva att det goda segrat genom en helt otrolig frälsningsupplevelse! jag fick stifta bekantskap med Jesus Kristus. Jag fick uppleva hur kropp och själ blev fyllda med frid och glädje. Det går inte att beskriva med vanliga ord egentligen. Det kändes som om varje liten atom i mig blev frid-glädje-fylld. Jag fattade inte hur detta kunde hända mig? Sedan dess har jag försökt följa Honom som älskar mig och har fått uppleva både mirakler, beskydd och Guds omsorg på alla plan i livet. Mina mörka tankar och rädslan fick en döds-stöt. Men visst har de försökt komma tillbaka ibland. Men att Jesus nu bor i mitt hjärta innebär att jag är i tryggt förvar.Det har tagit lång tid dock, att acceptera att jag skulle vara värdefull. Självföraktet satt djupt. Jag har lärt mig ”självförsvar” också, på det andliga/själsliga planet.
    Det handlar ofta om att hålla fast det som jag fått. Inte släppa taget om mitt nya liv. -Det som brukar kallas trons kamp. Det handlar mycket om att komma upp ur de gamla tanke-dikena av mörker, precis som du skriver Tove, och låta nya goda tankar arbetas in. Men skillnaden är att jag inte är ensam nu, utan i Gott sällskap.
    Hoppas jag inte har gått över någon förbjuden gräns när jag nu har berättat om mig och Jesus. Detta är i alla fall mitt livs största och bästa upplevelse. Att det onda/den Onde är besegrade och att den Gode är människans bästa vän! Och att vägen till pappa Gud är öppen för oss alla genom underbare Jesus. Inte alls konstigt att man i gamla tider kallade Jesus ”Vite Krist” i Sverige. I honom finns bara ljus och glädje! Jag är så glad för mitt liv nu. Förr tyckte jag inte om människor precis, bara djur. Men nu har jag fått medlidande och förståelse för människorna.
    ” Min vän är min, och jag är hans, han är den skönaste” (Höga Visan)
    Du är underbar, Tove! Och du skriver så bra. Tack!
    kramar, Eva

    Svara
  10. Tove Lundin

    Tack Petra! 🙂

    Hej Eva!
    Tack för din fina historia, förstår att det är svårt att beskriva med ord – men du gör det så bra. Jag blir glad när jag läser om hur du lyckats jobba med dina negativa tankar om dig själv! Självklart finns det ingen sådan förbjuden gräns här! Jag jobbar också med trons kamp i Gott sällskap och det är, även för mig, en sådan tröst.
    Tack till dig fina Eva!
    Kramar

    Svara
  11. Leo

    Jag kommer sakna att ta del av ditt vkcara hem och dina fantasiskt inspirerande bilden. En av de vkcaraste bloggar jag vet Hoppas den ligger kvar se5 man kan ble4ddra bland bilderna. Ser fram emot repotaget Ha det bra Mvh/Ulrika

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *