Ge en gåva

Konsten att ta emot hjälp

För sådär en tio år sedan, när man var en ung flicksnärta jobbade man i utebar under en sommarfestival. Ett arbetspass var på tretton timmar utan rast – då var man rätt mör på slutet. Lite så känns det i dag om jag tar en dusch och smörjer in mig efteråt.

Jag är rätt nöjd med den beskrivningen av min graviditet, min pojkvän har också jobbat i bar och kunde relatera till känslan. Har vi bara varit en sväng på stan får jag fotbad med luktsalt framställt och jag behöver bara säga ”aj” supertyst för att få massage.

Men den största skillnaden från att må dålig inuti och osynligt och synligt utanpå är inte hur mycket hjälp jag får, det är att jag plötsligt kan ta emot den utan krussiduller. Tidigare kunde jag knappt ta emot en kopp kaffe utan att få dåligt samvete, nu kan jag till och med be mina vänner att ses på platser som är närmre mig än dem, eller ta emot sittplats på tunnelbanan. För mig är det revolutionerande.

Varför, kära läsare, ska det vara så svårt att be om och ta emot hjälp, när det är så tydligt att det får en att må bättre? Om man slipper kämpa med det som är svårt för en kan man ju fokusera på det man har lätt för. Sen jag började ta emot hjälp har jag hjälpt till mycket mer, hur paradoxalt det än må låta. Dessutom har jag blivit trevligare, att be om hjälp kunde göra mig så grinig. Kanske eftersom jag inte visste hur jag skulle bete mig.

När det faktiskt räcker gott med ett litet ”tack!”

 

 

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

5 kommentarer till “Konsten att ta emot hjälp

  1. "Jessica"

    Idag kom det fram en farbror när jag stod o väntade på bussen på väg mot en vändpunkt i mitt liv (så känns det) han titta på mig o sa ”Du är vacker ville bara säga det”…. Bara det sen gick han…. Jag såg ut som :-o???? Men glad det var hjälp för mig just då. Tack lilla farbror!!!!

    Svara
    • Tove Lundin

      Men åh, vilken söt liten farbror ”Jessica”! Jag tror att sådant är mer än bara slumpen!

      Jag tror som du, Jessica! Man vill ju inte verka dum eller lat, vilket det då kanske kan kännas som ibland, om det man ber om verkar enkelt.
      Jag håller med, de flesta reagerar positivt när man förklarar, och det blir som en positiv spiral av alltihop då man orkar mer tillsammans med de personerna!

      Svara
  2. Jessica

    Kan det ligga något i att det vi ber om hjälp om är en självklarhet för andra att klara av? Och att det då blir pinsamt att fråga? Om inte förståelsen finns kommer frågorna, varför önskar jag hjälp om en sådan enkel sak som en påminnelse om att jag fått med mig alla saker jag behöver innan jag åker hemifrån? Eller att kompisen får åka längre än jag för en fika?

    Har man modet att förklara och våga be om hjälp så tycker jag att responsen oftast blir positiv i slutändan, för alla!

    Svara
  3. Eva

    Ja, ”kan-själv-syndromet” sitter verkligen djupt i oss!
    Du skriver så bra, man får klarsyn själv! jag minns när jag var ung och nygift och tyckte det var jobbigt att ta emot hjälp från bl.a. svärmor och svåger. Stackars dom när jag var grinig och sur! men senare förstod jag att de ville uttrycka kärlek och omtanke. Men nu finns de inte kvar…får tacka dem när vi träffas i den himmelska dimensionen sen! Kramar till dig söta Tove

    Svara
  4. Tove Lundin

    Tack Eva! Ja sen får du tacka dem, även om de säkert förstod att du bara led av ”kan-själv-syndromet”. Att ta emot hjälp är verkligen bland det svåraste jag vet! Men det är kanske en såndär sak man måste träna på i livet. Kramar!

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *