Hemliga hemlisar

I skogen gills inte trädan.

Nu ska jag berätta en liten hemlis man gått och burit genom åren. Man kan inte gå runt och vara konstig så att det blir jobbigt, utan att erkänna det ens för sig själv – år efter år. Det har jag bestämt nu. Här kommer det:

Jag tror på fullaste allvar att jag blir ovän med en människa om vi går på varsin sida av en stolpe.

Det gäller inte alla stänger. De måste till exempel vara högre än midjehöjd och max en halvmeter i bredd (människorna får vara hur långa och breda som helst – så länge jag känner personen och är i sällskap). Ett träd räknas i stan, inte i en skog. När det råder tveksamhet tar jag oftast det säkra före det osäkra.

Som ni kanske förstår har detta eskalerat sedan jag flyttade till Stockholm. Här, bland alla byggnadsställningar och lyktstolpar kan min tvångstanke frodas. Självklart har jag efter alla år utvecklat specialförmågor. Till exempel kan jag räkna ut innan vilken sida en vän kommer att välja. Jag kan på ett (tror jag) snyggt, övertygande sätt peka med handen och mumla “här är det nog bäst att gå”. Och jag kan låtsas knyta skon om jag behöver stanna för att byta sida.

Skulle det fruktansvärda hända finns det två sätt att häva förbannelsen.

1. Jag och vännen måste gå baklänges tillbaka, sen vända och gå rätt, det vill säga på samma sida av stolpen. Detta gäller de vänner jag känner mycket väl – tills de tröttnar.

2. Jag klappar mig själv tre gånger på axeln och smygklappar vännen på ett snyggt sätt som (förhoppningsvis) inte märks. Jag behöver inte göra alla klapp på en gång.

Bra dagar funkar det med att jag klappar mig själv på axeln – och visualiserar att jag klappar vännens axel medan jag tyst räknar till tre. Är vi flera i en grupp kan jag få dispens. Samma sak om jag och min vän skulle hamna i ett “stångstätt” område, då klappar jag oss diskret på axlarna och tänker “Detta gäller för alla gånger i dag”.

Inte en endaste gång, så länge jag kan minnas, har jag gått förbi en stolpe tillsammans med en vän utan att uppmärksamma stolpen. Ibland blir vi osams – oftast inte. Och innerst inne vet jag: ingen av mina vänner önskade att jag led så som jag gör, om de bara visste.

Det känns faktiskt lite bättre nu när jag berättat. Om ni vill får ni gärna fylla på med era knasigheter!