På något sätt kan jag bära lite av smärtan

Nu har det gått två år sedan du började, minns du hur det kändes under de där första passen?

– Ja, det är klart att det var lite nervöst, och man oroade sig för hur samtalen skulle utveckla sig. Men känslan är att det nästan alltid uppstår en kontakt i telefonen med den stödsökande, och man hittar en tråd att följa. Faktum är att jag föredrar telefonen framför chatten, det finns en annan närhet tycker jag.

Kan du beskriva vad det är för känsla du har i stödsamtalen?

– Även om jag ibland kan känna mig riktigt värdelös, och alla vägar framåt känns stängda, så fylls jag av det som den stödsökande ringer in för. På något sätt kan jag bära lite av smärtan, och ge den som berättar en stunds avlastning.

Hur känns det när du går hem efter ett pass?

– Det är märkligt men jag känner mig alltid både upplyft och tacksam efter att ha haft de här samtalen. Jag har i bästa fall bidragit till att någon eller några fått lite lindring, och själv har jag fått perspektiv på mitt eget liv. Det är så givande.

Tack vare Lasses erfarenhet och kompetens har han nu också fått ett utökat uppdrag: att intervjua potentiella, nya volontärer.

Kan du se något mönster hos de som söker?

– Gemensamt för alla är att de är ansvarstagande och empatiska. En bakgrund inom vården är också övervägande. Sedan att de ofta har någon erfarenhet av anhörigas psykiska ohälsa. Merparten av dem är kvinnor, men glädjande nog har vi sett ett ökat antal yngre män som kontaktar oss för att hjälpa till.

Så vad lyssnar du efter när du pratar med dem?

– Jag brukar försöka borra ner mig och se att de klarar av att vara äkta när de utsätts för press. Kan de vara uppriktiga? Har de erfarenhet av terapi, självmordstankar eller funderat över meningen med livet? Hur skulle det vara att prata med någon vars värderingar de absolut inte delar? Många har inte reflekterat kring det, men det är viktigt. Vi är inte här för att döma, utan att vara medmänniska och lyssna. Det är det viktigaste.

Hur laddar du dina egna batterier, för att klara av att ge så mycket?

– Min främsta energikick får jag från mitt ett och ett halvåriga barnbarn Emanuel, som jag hämtar på förskolan varannan onsdag. Det är så häftigt, bara att se honom. Sedan har jag mina tvillingsöner som spelar handboll i elitserien, så många kvällar hittar ni mig högljutt hejande på Eriksdalshallens läktare. Det ger också energi.