Jag lyssnar på dem som tappat hoppet om livet
Volontär
Vid sidan av fysioterapeutstudierna ansökte Åse Björk om att bli volontär på Mind. Intresset för människors kroppsliga och själsliga hälsa hade gjort henne nyfiken på vad som händer när någon tappar hoppet om livet.
Som volontär på Självmordslinjen arbetar man ett fast pass på fyra timmar varannan vecka. Mind har drygt 800 volontärer i Sverige, men har ändå svårt att ta emot alla samtal då trycket på Självmordslinjen är högt. Åse berättar att pandemin kan ha bidragit till att ensamheten har ökat och att det finns många som inte har någon att vända sig till.
– I vårt fantastiskt effektiva samhälle har vi inte längre tid med det medmänskliga mötet, säger hon och fortsätter berätta:
– Jag möter människor från tio år och upp till 80 år, i olika livssituationer. Det kan handla om livskriser, trauman, hedersrelaterad problematik och andra svårigheter som gör att personen inte orkar leva längre. Det kan också vara anhöriga som ringer, i oro och sorg för någon nära. Vi har anonymitet från bägge håll.
Hur går det till att ta emot ett samtal?
– När jag sätter mig i samtal har jag ingen aning om vad som ska komma, det gäller att sitta lugnt och att vara den trygga medmänniskan som lyssnar aktivt. Min uppgift är att låta den stödsökande styra samtalet och att hens behov står i fokus. Jag ska spegla det jag får höra och ställa öppna frågor. Som volontär har vi ingen anmälningsplikt men kan lotsa personen vidare om det behövs. Men oftast handlar det om att personen behöver prata och bli lyssnad på.
Åse berättar att det finns samtal som hon nog aldrig kommer att glömma.
– Som den unga tjejen som berättade att jag var den sista personen hon skulle prata med i livet. Jag vet fortfarande inte hur det gick med henne. Eller kvinnan som ringde under täcket, livrädd för sin sambo som skadat henne. Eller den gamla damen som hade förlorat en nära i cancer och inte hade något kvar att leva för. Efter ett långt samtal tackade hon mig för att jag gett henne ny livsvilja.
– Oavsett hur det går efter samtalen känner jag att jag gör det jag kan för varje person, fortsätter Åse. En stund av reflektion, mänsklig värme och kanske ett första steg till nya tankar och möjligheter. Jag blir någons livlina och det ger mitt eget liv mening och perspektiv.
Text: Annika Gelin
