Att be om hjälp

I jakt på vatten!

Hör ni till sådana som kan be om hjälp på ett normalt och enkelt sätt? Jag kan det bara inte! “Våga be om hjälp” uppmanar jag andra i adhd-filmen, som att det var den enklaste saken i världen. Men när det väl kommer till kritan vet jag bara inte hur man gör.

Jag har olika sätt.

1. Jag talar om problemet som ett påstående “Det är svårt att färga håret på sig själv”. Får jag ingen respons börjar jag färga på egen hand medan jag grymtar högt och säger saker som “åååh, vad svååårt!”. Får jag fortfarande ingen respons skriker jag “MEN HJÄLP MIG DÅ!” på ett högt och otrevligt sätt.

2. Jag piper fram vad som är fel, kanske gråter en skvätt (mycket dramaqueen) gärna överdriver jag och tar in andra saker typ: “Jag kan verkligen inte fylla i den här blanketten. Kanske det bästa för alla vore att jag flyttade, Marilyn får stanna, hej då Marilyn – jag kommer alltid att älska dig men matte kan inte ta hand om dig. Hon kan inte ens ta hand om dig själv förstår du, när du blir stor kommer du fatta”..

3. Om jag ska be om en tjänst för att jag är lat brukar jag låtsas som att den andre personen vill ha samma sak “är inte du väldigt hungrig?” “Skulle inte du tycka det vore gott med chips ikväll?”

4. Jag talar om problemet och avslutar med att jag klarar det själv. “Jag hinner verkligen inte tvätta eftersom jag måste skriva klart det här, men självklart tar jag hand om tvätten”.

5. (Nu det värsta) Jag gör en charader av problemet. Nyss kom min pojkvän ut i rummet, jag satt törstig med ett tomt vattenglas. Plötsligt ser jag mig själv som uppifrån, jag håller vattenglaset mot munnen och försöker desperat få ut sista droppen. Samtidigt hasar jag ner från stolen och lägger mig på golvet med glaset fortfarande över munnen.

– Är du törstig, sa han.

Jag svarade som det var, att jag var i en öken och måste hitta en vattenkälla innan jag dör.

– Ska jag hämta vatten? frågade han.

Detta är alltså en mycket användbar teknik.