Ge en gåva

Från business till buddhism – en intervju med Björn Natthiko

Hur hade ditt humör varit om din KOL-sjuke pappa för bara några veckor sedan gått bort, efter att ha nyttjat aktiv dödshjälp i Schweiz? Och ditt tåg från Göteborg upp till Stockholm – där du bara ska tillbringa drygt tre timmar för att bli fotograferad och intervjuad innan du ska ta samma tåg tillbaka – såklart blivit försenat. Irriterad? Ledsen? Kanske arg?

Ja, det hade varit högst normala reaktioner. Men Björn Natthiko Lindeblad, som precis varit med om just detta då vi ses på Minds kontor på Södermalm i Stockholm, har nära till både leende och skratt. Och det går inte att utläsa ens ett uns av att det skulle vara en fasad.

Björns goda humör är genuint, trots att han älskade sin pappa och trots att han helst ser att tågen kommer i tid. Det krävs träning för att nå en sådan acceptans av det som händer runt omkring en. Och tränat på det har han gjort – för han har inte alltid hanterat livet som han gör idag.

För de flesta människor är ens identitet något som är relativt statiskt livet igenom, möjligtvis med undantag av någon så kallad ”fas” man gått igenom under tonåren. Det är lätt att identifiera sig med sitt jobb, sin samhällsklass och sina hobbies, och till viss del låter vi nog omgivningens blick påverka hur vi ser på oss själva och vår identitet. Björns identitet har varit allt annat än statisk, även om han säkert innerst inne alltid har varit samma pojke som i 13-årsåldern upptäckte boken Måsen: Berättelsen om Jonathan Livingston Seagull i hans föräldrars bokhylla.

Trettonårige Björn Lindeblad fascinerades av måsens filosofiska tankar och sökande efter mening bortom att hitta föda för dagen, och han började leta upp och sluka böcker med liknande teman. De som stod Björn nära blev medvetna om att han hade en sökande och grubblande personlighet. Men några år senare, då han studerade på Handelshögskolan i Stockholm, var det en annan person som klasskamraterna såg i honom.

– Jag har i efterhand förstått att mina kompisar på Handels tyckte jag var som klippt och skuren för näringslivet, en klassisk handelsungdom. Jag var ju ung och ville att det skulle fungera, så visst, jag såg väl ut ungefär som de andra på skolan och gick på samma intervjuer, berättar Björn Natthiko Lindeblad.

Men på insidan kände sig Björn inte riktigt hemma i miljön. Som att han noggrant beskar delar av sin personlighet. Medan vissa delar framhävdes i skolan och senare i näringslivet, fick andra delar gömmas undan och bara komma fram i tryggheten av hemmet.

– Det fanns två delar, minst. En del som var tydlig för de som inte kände mig så väl, och en annan mer sökande del som de som kände mig väl var mycket medvetna om. Redan dag ett på Handels så kände jag att ”här får jag anstränga mig för att passa in”, minns han.

Björn måste ha ansträngt sig ganska bra, för bara några år efter han gått ut Handels skickades han som tjugofemåring till Spanien för att bli tidernas yngsta ekonomichef inom den multinationella Aga-koncernen.

Men trots framgångarna var det någonting som skavde, och när Björns dåvarande flickvän kom fram till att det nog inte skulle fungera dem emellan, så öppnade sorgen upp för reflektion. Han beskriver det som att han blev tvungen att skala av lite av extra-lagerna som han hade satt på sig själv för att klara sig i näringslivet. Nu blev han känslomässigt tillgänglig för sig själv.

– Någon månad efter att hon hade åkt låg jag på soffan i Spanien i mitt hus vid havet, med alla de yttre tecknen på framgång. Då hade jag nyligen läst Zen och konsten att sköta en motorcykel för typ tredje gången, och jag hade plockat upp den här idén från boken att; det som är rofyllt och stilla i människan, det är värdefullt. Därifrån kommer bra saker. Så, där låg jag och oroade mig för vad som skulle hända i veckan, med möten och rapporter… då vände jag uppmärksamheten mot andetaget, släppte tankarna som gjorde mig orolig och hittade lite lugn och ro.

Det stillade sig en aning i hans huvud, och efter drygt tio minuter bubblade idén upp att det var dags att gå vidare från näringslivet och byta riktning. Björn menar att beslutet inte var något han rationellt resonerade fram, utan att han istället lät intuitionen visa vägen.

– Vi människor har flera sätt att komma fram till saker, ett är resonerande, men ibland står någonting bara plötsligt klart för oss. Den biten glöms lätt bort. Jag upplever att den intuitiva sidan av oss blir mer tillgänglig av att vi regelbundet försöker komma tillbaka till något som inte är fullt av ord.  I mitt fall är det meditation, för någon annan är det promenaderna med hunden eller att lattja med barnbarnen, att hålla på i trädgården eller snickarboden.

Men det där med meditation kom senare. Björn flyttade hem till Sverige och pluggade litteraturvetenskap. En dag på väg till skolan såg han en reklam på spårvagnen för en ny telefonjour som hette ”Någon att tala med” som öppnade i Göteborg då. Där började han som volontär varje torsdag klockan 19 till 23.

– Jag upptäckte att när jag kom ut vid 11-tiden på kvällen så mådde jag så bra. Mindre ensam, mindre separerad, mer plats i bröstet, mindre känsla av meningslöshet. Jag har nog ofta haft ett melankoliskt eller till och med depressivt stråk i psyket, och det lyfte ofta under de passen. Det var jätteberikande.

Det skulle visa sig att samtalsjouren blev en språngbräda till nya val. Först blev det biståndsarbete i Indien, han fann kärlek igen och till slut hamnade han och nya flickvännen i Thailand. Men vad var det då med volontärarbetet på jouren som slog an hos honom?

– Jag var så självupptagen innan, nu blev det mer plats för andra inombords. Egentligen började hela resan mot buddhism med en upptäckt på samtalslinjen. Jag märkte att jag mådde väldigt bra av att finnas till hands och stötta andra. Människan är funtad på det sättet att det ger oss en känsla av mening och förbundenhet att kunna bidra till andras liv.

Men så kom nästa vändning. Han blev dumpad av sin nya flickvän, och på en strand i Thailand insåg Björn att han inte hade verktygen att hantera smärtan. Lite naivt sökte han sig till ett buddhistkloster i närheten för att få hjälp. Han testade att meditera där, men efter bara några dagar närmast flydde han därifrån eftersom det var så jobbigt att möta alla tankar.

– För de flesta av oss handlade ju en meditationstimme om att sitta där och börja tänka, och sen försöka sluta tänka. När vi riktar blicken inåt så märker vi att det inte går att följa andningen fem andetag i streck innan vi börjar tänka på något helt ovidkommande. Det är en cirkus där inne!

Trots den initialt jobbiga erfarenheten av meditation så sökte Björn efter ett tag upp ett nytt buddhistiskt kloster, och denna gång stannade han längre. Det blev början på 16 år som buddhistmunk. Han sålde alla ägodelar han hade, betalade av studieskulderna och flyttade till Thailand. De sju första åren levde han som så kallad skogsmunk på den thailändska landsbygden. Där blev han även tilldelad namnet Natthiko – ”den som växer i visdom”.

– Jag tänkte ju att utmaningen skulle vara att bara äta ett mål mat om dagen, leva i celibat, ha konstiga kläder och gå upp tidigt varje dag, men allt det där vande jag mig vid. Utmaningen var att leva med en väldigt excentrisk samling människor. Jag hade växt upp i en ganska tävlingsorienterad familj, tävlade i skolan, tävlade på golfbanan och i monopol. Efter ett tag i klostret blev det tydligt för mig hur bra jag mår när jag fokuserar på samarbete istället för att tävla. Vad mycket mer berikande det är att ha kompletterande relationer där man hjälps åt, istället för konkurrerande relationer.

En av lärdomarna i klostret var att ett ändrat förhållningssätt till de egna tankarna kunde hjälpa honom att växa, och göra livet lättare att bära. Björn märkte att hans tankar kom ganska automatiskt. Att tankarna snarare kom genom honom än från honom. Som på en gammal radioapparat som tar emot radiovågor.

– Beroende på hur vi förhåller oss inombords så blir det mer eller mindre jobbigt. Givet externa omständigheter finns det mer eller mindre konstruktiva sätt att förhålla sig till vad som händer omkring och i en. Det gäller att observera känslorna och acceptera dem. Känslorna försvinner inte för att du säger att du inte vill känna dem, menar Björn.

Han poängterar att det inte rör sig om positivt tänkande, utan snarare om att ifrågasätta sina tankar. Att, utan att komma med alternativa lösningar, inse att du kan ha fel. Det var nämligen en av Buddhas insikter enligt läran; att vi människor inte är reducerade till våra tankar, våra känslor eller vår kropp. Därför borde en ta sig själv och sitt inre liv lite med en nypa salt. En metod är att försöka möta känslolivet i kroppen istället för i huvudet.

– Det är lätt att möta känslor i huvudet och gå in i ett drama om vad som är fel och orättvist, att tänka vad som borde varit istället och så vidare. När du möter känslor i kroppen så är de ganska intensiva, men de varar mycket kortare.

Åren gick och Björn trivdes bra som munk. Men precis som intuitionens röst tidigare sade till honom att det var dags att lämna näringslivet då han låg på soffan i Spanien, så talade den nu till honom igen, mer än 15 år efter att han blivit munk. Nu bodde han i Schweiz, och under en eftermiddagsmeditation stod det klart för honom att det var dags att lämna munklivet bakom sig.

– När jag slutade vara munk hade jag en identitetskollaps. Min identitet hade blivit ganska kollektiv; jag var en del av en flock där jag ständigt tänkte hur jag bäst kunde bidra till gruppen. Mitt ego fick sig en riktig smäll när jag kom hem till Sverige.

Björns kände att han som hade jobbat så länge med personlig och andlig utveckling på något sätt borde varit ”färdig”, att han inte borde haft massa negativa tankar och oro. Men han fick en nattsvart ångest, och skämdes och kände sig misslyckad som kom hem och mådde dåligt. Dessutom sov han dåligt på grund av en medicin han tog för en sjukdom.

– Att kunna finnas med som medmänniska var något som stärkt mig mycket och det hade blivit en viktig del av min identitet. Hur skulle jag kunna göra det nu när jag själv mådde så dåligt? Och hur skulle jag få ihop pengar till hyra, kläder och mat? Jag funderade på att bli snickarlärling, så att jag kunde hanka mig fram och slippa visa mig bland dem som kände mig.

Men var det någonting han lärt sig som munk var det vikten av tillit till tingens gång, och att man ibland måste släppa kontrollbehovet. Och när det såg som mörkast ut, så lockade en vänlig omvärld ut honom i ljuset igen. Han blev kontaktad av en gammal vän och fick hoppa in som vikarie för en meditationslärare på ett reatreatläger.

Sen började fler pusselbitar falla på plats. De ringde de från SVT och ville att han skulle komma och berätta om sina år som munk, eftersom Stina Dabrowski kommit och intervjuat honom på klostret i Thailand i början av 90-talet. Och så hörde en talarbyrå av sig, och gamla handelskompisar som numera hade företag började bjuda in honom som föreläsare.

– Det var som att världen omkring hjälpte mig att upptäcka att jag också hade något att komma med, att jag inte behövde gömma mig i ett enrumshus på den mörka obygden i Halland, säger Björn och skrattar buddhaliknande med hela ansiktet.

Idag arbetar Björn som föreläsare och meditationslärare, och så gör han podd. På något sätt verkar det som att den där intuitionen har fört tillbaka honom på ett bra spår.

– Både när jag lämnade näringslivet och när jag lämnade munklivet så visste jag inte vad jag sökte. Det var mer som att jag förstod att det var dags att öppna nästa dörr, utan att ha en aning om vad som väntade därnäst. Det är bland annat därför ord som ”tillit” har varit väldigt värdefulla för mig. Ska jag bara kontrollera och förutse, då vissnar jag. Livet blir så mycket skönare med lite tillit.