Trots en ökad medvetenhet om psykisk ohälsa i samhället har självmorden inte gått ned heller i år. I själva verket har statistiken varit relativt stillastående de senaste femton åren. Men genom att lära oss identifiera och agera på fler varningssignaler kan vi börja vända siffrorna.
Statistiken för fjolårets dödsfall i självmord är sammanställd och den bär alltför stora likheter med de senaste årens. Visst har självmorden minskat med cirka en tredjedel sedan nittiotalet, men sedan dess har nedgången saktat in rejält. Vad gäller unga (personer mellan 15 och 24 år) och kvinnor mellan 25 och 44 år har självmorden tvärtom årligen ökat med runt en procent de senaste tjugofem åren.
Nu visar Socialstyrelsens preliminära siffror för 2022 att 1 569 personer tog sitt liv under året, vilket kan jämföras med 1 505 året innan. Cirka 70 procent av dessa är män: under 2022 dog 1 102 män i självmord jämfört med 467 kvinnor. Men i slutänden är dessa tal ganska trubbiga. Vi behöver veta mer om vilka livssituationer som påverkat de här individerna och vilka av samhällets verksamheter som de kan ha vistats i. Idag har ingen offentlig aktör ett entydigt och systematiserat uppdrag att kartlägga det.
Vilka är varningssignalerna, utöver att prata öppet om självmordstankar? Vilka kan ses som riskgrupper, även helt utan varningssignaler? Var uppträder personer som skulle vara hjälpta av ett medmänskligt samtal dagarna innan ett självmordsförsök? Vem eller vilka har möjligheten att möta dem på ett nytt sätt där?
Varningssignalerna finns även utanför vården
Det finns en viss beredskap när det kommer till att rikta suicidpreventiva åtgärder mot människor i just vården. Men idag vet vi att många som tar livet av sig inte har en känd psykiatrisk diagnos. Det kan istället vara något som en uppsägning, en separation, en vräkning eller en förlorad vårdnadstvist som ger en människa känslan av att inte längre stå ut. Därför skulle det innebära stor skillnad om exempelvis handläggaren av ett ärende inom skuldsanering kan vara beredd att se och agera, på samma sätt som personal i vården förväntas göra det.
Människor som kan och vill förhindra ett självmord jobbar även på Försäkringskassan, socialtjänsten, i kriminalvården och på Migrationsverket. Vad insatserna i fråga kan handla om är dessutom så enkla saker som att ställa frågan om hur den andra mår, att tipsa om kostnadsfria stödlinjer eller att ge information om personens rättigheter i ett visst läge.
Viktig uppgift för regeringen
Det är lovande att regeringen har siktet inställt på att få ned självmordstalen. Här är några av de frågor som finns att besvara, utöver hur själva psykiatrin kan förbättras:
- Hur många av de som begår självmord i Sverige har inte haft en känd psykiatrisk diagnos eller psykiatrisk vårdkontakt? Vilka av samhällets andra funktioner har de istället haft kontakt med?
- Hur kan den suicidpreventiva kunskapen och beredskapen växlas upp inom andra relevanta samhällsområden där en sårbar människa också kan hamna?
- Hur ska berörd personal utbildas och rustas för att kunna agera på varningstecken?
- Hur kan samhällets olika stödverksamheter ha bättre suicidpreventiv dialog med varandra, på både ett lokalt och nationellt plan? Var är det exempelvis meningsfullt att lyfta bort strikta sekretessgränser mellan olika organisationer och myndigheter, så att människor i en kombination av riskzoner kan upptäckas?
Hårda tider gör frågan än mer brådskande
Det finns ingen tid att förlora. Den svaga ekonomin gör att fler än tidigare har en kämpig situation. Samhällsklyftorna ökar och för många är det svårt att få jobb och bostad. Personer i alla åldrar har det fortfarande svårt efter pandemin. Unga har förlorat flera år av studiegemenskap och skolan är segregerad runtom landet. Samtidigt saknar elevhälsan resurser. Allt det här riskerar att synas i även nästa års självmordsstatistik.
Ingen kan säkert veta vem som mår akut dåligt eller snart kommer göra det. Men tillsammans kan vi föreställa oss, och förbereda, det medmänskliga stöd som gör skillnaden när livet känns övermäktigt. Låt oss också ta det säkra före det osäkra genom att hellre erbjuda stöd till en person som kan vara i kris än att låta bli för att vi tvekar. En affisch med information hos Arbetsförmedlingen eller en folder vid utgången hos Kronofogden kan rädda liv trots, och just för att, den inte riktar sig till någon särskild.
Det finns många som behöver medmänskligt stöd. Det är dags att rusta lika många i att kunna ge det – i tid.