Det bästa och det värsta

Observera kattbokmärket i vänsterhörnet (eller höger?)

I går hade jag min första intervju (av miljonersmiljarder)! En tjej från tidningen Feministiskt Perspektiv var här och frågade mig om boken i allmänhet och livet som psyko i synnerhet. När man får frågor måste man komma på svar. Och när man kommer på ett svar får man en insikt. Varning, nu blir jag patetisk, men det får man.

Vad får mig att må bra? Jag har skrivit det förut (även i tacket i boken), men jag måste bara få skriva det igen: det är ju Ni, kära läsare, som gör att jag inte är en feg fis! Det är Ni som får mig att resa mig från kalla golv och djupa avgrunder. Det är gemenskapen, värmen, igenkännandet, känslan av att inte vara ensam, att inget är konstigt, att man kanske till och med är bra (bättre) – det är ju sådant som får en att må bra, att orka!

Dessutom är det ju Ni som fyller på med kunskap, tips och erfarenheter. Och med dessa kunskaper, tips och erfarenheter hjälper vi varandra att klättra. Eller i alla fall hänga kvar.

Varning, nu blir jag arg, men det får man.

Vad får mig att må dåligt? Nu kommer det märkliga. Jag tittade på intervjuaren och sa:

– Det värsta jag varit med om. Någonsin. Det värsta av allt, värre än min psykos, det är hur jag har blivit behandlad av olika myndigheter. Dit jag vände mig för att få hjälp.

Denna känsla, vet jag, är jag inte ensam om. Därför vill jag lyfta fram problemet. Något borde verkligen göras åt eländet – och det illa kvickt!

Så i dag har jag sammanställt en liten bra-att-veta-lista. Den kommer i nästa inlägg!

RIOT och KÄRLEK!