Ge en gåva

Rastlös på livet

Frihet!

Ibland blir jag rastlös på själva livet, en rastlöshet jobbigare än den på till exempel en tråkig middag. Det räcker inte med att skaka lite med ena foten, eller ta et varv runt kvarteret.

Känslan kan komma när som helst och vips serverar man fruktdrinkar på en beachbar vid Medelhavet, eller sitter i en frisörstol i Tirana med blonda, lockiga extensions. Eller varför inte lifta lastbil till Göteborg och bosätta sig där i två år? Jag hade aldrig varit på alla dessa ställen om det inte vore för den känslan. Men för några år sedan hittade jag en plats, den finaste på hela jorden. I mig själv, omgiven av de jag älskar. Sedan dess har jag kämpat för att stanna här.

Nu är känslan här igen, det är den årstiden. I morse, precis när min pojkvän skulle till jobbet, tyckte jag det var ett mycket bra tillfälle att ta upp detta. ”Jag drar nu” sa jag. ”Va?” sa han (ganska normal reaktion). ”Jo, jag packar väskan och drar” förtydligade jag.

”Vad trevligt! Jag ska ju ändå renovera sovrummet nästa vecka” sa han, gav mig en puss och gick (han är så fin). För det är inte svårare än så. Jag behöver inte bli dramaqueen och riva upp hela tillvaron. Jag kan bara packa väskan och dra, för jag är stor nu och har skapat ett liv där det går att göra så. Jag har en fast punkt som varken försvinner eller rasar utan mig. Och jag har mitt arbete i min dator.

Ibland räcker bara själva insikten.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

23 kommentarer till “Rastlös på livet

  1. Gerd

    Läste ditt inlägg och sedan surfade jag vidare…men, shit…näe, måste läsa det en gång till, backar tillbaka, läser igen…. Hmmm, vad står det egentligen… Alltså, menar du allvar med att bara dra eller är det nåt jag inte fattar? Räcker det liksom med tanken och bekräftelsen från pojkvännen eller dra du på riktigt…?
    Tänk dej nu att jag ser detta med en mammas ögon, mamma till ett ”ADHD-barn” snart på väg in i tonåren. Blir ju bara precis skräckslagen! Kan för mitt liv inte se att min son om 6-10 år (om mindre än 6 år är han vuxen, på pappret)skulle reda att åka ut i världen ensam eller ens lifta till Göteborg…kan bara se allt som ”eventuellt skulle kunna hända” framför mej!!! Kanske ska inte heller en förälder lägga sej i när barnen är ”vuxna” men, herregud vilken vånda! Hur har dina föräldrar sett på allt sånt här?

    Svara
  2. Tove Lundin

    Jag lovar Gerd, jag har alltid varit en präktig dotter, men med ett behov av att känna luft under vingarna. Det viktigaste har varit att alltid haft en trygg plats att komma tillbaka till. Och tillbaka kom jag alltid 🙂 just nu är planen att åka till Gävle. Kanske blir det Falun. Dessutom tror jag det kan bli precis tvärt om med killar 😉 var inte orolig!!

    Svara
  3. Ardita

    Heja Bästa,Starka,Underbara,Smarta och Vackra Tove 🙂 You are wonderfull…Keep going 🙂

    Kramar Ardita

    Svara
  4. Tove Lundin

    Tack Bästa, Underbara, Smarta, Supercoola, Braiga på att baka, Vackra, Fantastiska Ardita!!!!!
    Kramar 🙂

    Svara
  5. Barbro

    Den rastlösheten känner jag igen och jag har kännt mig fångad iden de senaste åren när jag varit själv med killarna. Jag har inte kunnat dar. Men nu börjar det gå igen, drar inte så långt kanske, men vet känslan. Känns som det bränner inuti.
    Skönt att ha hittat det där Tove, jag vet inte om jag är där ännu. Men ser fram emot resan dit.
    Kram 🙂

    Svara
  6. Gerd

    Ofta läser man skrivelser från alla ”förståsigpåare” att det är viktigt med rutiner och att allt alltid måste vara likadant för att skapa em smidig vardag osv… Men det ni säger nu talar ju emot det, hur kan det komma sig? Har alla psykologer och andra helt fel för sig?

    Svara
  7. Barbro

    Hej Gerd! Det kanske är normen som kikar fram där. Jag vet inte riktigt faktiskt. Om jag bara hade mig själv att ta hand om, ingen annan eller något annat att ta ansvar för, skulle jag nog inte se det som ett problem. Men när man måste sköta skola, jobb, barn mm mm så kan man inte det, det funkar ju inte att vara ensamstående mamma och dra iväg när andan faller på hur som helst. Kanske är det då som de fasta ramarna och rutinerna är en bra hjälp, att faktiskt klara ett vanligt liv.
    Jag tänker att innan jag fick familj var jag ju jätteimpulsiv och gjorde vad som föll mig in. Jag mådde inte dåligt av det, men andra kunde tycka att jag borde växa upp osv. När jag var ”låst” i familjelivet gick det ju inte. Kanske en av orsakerna att mina ADHD-symptom visat sig mer tydligt på senare år.
    Jag vet inte om det är svaret men det är min spontana känsla.
    Har du facebook Gerd?
    Du kan i så fall gå med i vår grupp:
    http://www.facebook.com/groups/116041285192735/

    Där finns det fler som kan berätta hur dom ser på saker.
    Crazy-kram 🙂

    Svara
  8. Frida

    Jag har en teori om det där. En del rutiner kan vara bra, så man inte behöver uppfinna hjulet varje gång man ska göra något (fast att _allt_ måste vara likadant har jag väldigt svårt att ta till mig, hur ska man då kunna hantera om något blir annorlunda någon gång? Och vad tråkigt också! Jag skulle aldrig stå ut med att ha allt samma-lika hela tiden…), men rutiner är jobbiga att följa när man har torktumlarskalle och att hålla sig till rutiner är det minst naturliga för en. De underlättar, men de suger energi. Man blir liksom lite överhettad, och tillslut så behöver man starta om.

    Sen kan man starta om på olika vis, någon kanske bara vill ligga i ett mörkt rum utan vare sig sällskap eller ljus nån dag eller två, medan någon annan drar iväg någonstans långt bort eller hyfsat nära där rutinerna och kraven på att fungera inte finns på samma sätt. Jag har själv haft samma impuls att bara dra – oftast har jag inte gjort det, många gånger har det blivit det mörka rummet istället, men ett par gånger har jag faktiskt bara åkt. Jag har t.ex. Turkiet och Skärholmen på min lista, oftast räcker det (för mig) med att bara _inte_ ha en plan för dagen men ibland känns det som att allt ska upp med rötterna så att man får plantera nytt.

    Tove och Barbro, m.fl., känner ni igen er i min teori?

    Svara
  9. Tove Lundin

    Vad bra ni beskriver Barbro och Frida! Och vilken intressant fråga Gerd. Den fick mig att verkligen fundera, så läste jag Fridas svar och kände bara: precis så!

    Det är ju väldigt motsägelsefullt att man mår bra av rutiner samtidigt som de kan få en att bli sååå uttråkad. För mig hjälper det att ha en stabil grund. Först min familj och nu min pojkvän. Någonstans där jag vill vara, där jag har rutiner – men kan andas.

    Känslan av att jag måste ha rutiner i kombination med min impulsivitet får mig att känna mig inlåst. Ibland får jag för mig att den som hjälper mig har makt över mig. Då är det skönt att veta att jag bara kan dra en vecka, till en kompis eller själv på semester. Jag måste känna att jag bestämmer – inte rutinerna eller den som hjälper mig med dem. Men oftast räcker det med något litet, som att åka buss utan mål eller strunta i en plan. Däremot känner jag de med adhd som istället behövt en spark i baken för att våga prova sina vingar.

    Man behöver ju inte göra alla tokigheter – huvudsaken är att man får höra att man klarar allt man vill. Det tycker i alla fall jag!

    Svara
  10. Cissi

    Hej!
    Intressant diskussion…
    Just nu mår jag jättebra och är helt medicinfri men varje dag måste jag påminna mig om hur jag bör leva för att må så här bra. Försöka äta bra mat regelbundet, sova tillräckligt mycket, tid för återhämtning, inte för många inbokade aktiviteter osv…i all oändlighet.
    Känns lite tråkigt men inte närmelsevis så tråkigt som när livet var ett kaos o inget funkade.
    Självklart finns det utrymme för en massa tok o spontana infall men skillnaden är nu att jag kan bromsa i tid vilket jag inte kunde förut. Har tagit mej lång tid att komma hit.

    Jag fick diagnos bipolär typ 2 för ca 5 år sen, men håller oxå på att utredas för ADHD så vem vet vad jag egentligen har.
    Det kanske inte spelar så stor roll, huvudsaken är ju att vi alla hittar ett bra sätt för oss att leva våra liv.

    Just nu känns det faktiskt som att jag lever och inte bara överlever…

    Kram till er alla

    Svara
  11. Li

    Känner igen rastlösheten! Det skulle vara så skönt att som du skriver ha hittat den där finaste platsen, eller iaf. förståelse för rastlösheten!, inte se den som något som ska arbetas bort. Jag ÄR ingen ev. diagnos men jag ÄR på ett sätt min rastlöshet, på gott och ont.
    Jag brukade kommentera men nu lite mer sporadiskt, läser fortfarande bloggen dock! Mycket, mycket behövd och den hjälpte/-er mig under en tid av mycket förvirring och letande efter svar. Hoppas du får förlängt eller hur det funkar med Vårdguiden – Du är superbra!
    Iaf. jag är nu på senaste ”under utredning”, med ev. liknande problematik (som jag får kalla det, det är ju faktiskt det som fick mig att söka i första hand) som du men jag misstänker så mycket olika saker, med risk att bli Fröken Självdiagnos känner jag. Eller iaf. typ Fröken Wikipedia/Google.
    Jag skulle vilja be dig om en liten tjänst (för att du hjälpt så mycket redan genom att ofta vara som en spegel av mina egna tanke/beteendemönster) – jag har läst om ”hur det började” och jag ser i din header att du skriver att du är diagnosticerad bipolär och under utredning för adhd. Jag skulle, utan att det nödvändigtvis behöver bli kliniskt eller jätteutlämnande, gärna få ta del av mer vad som ledde fram till hjälp, vilken problematik du haft aningar om men kanske inte riktigt vetat vad du skulle göra med och kanske allra främst om du, som jag, i vuxen ålder ”eskalerat” (som sagt, mycket av det finns ju redan att läsa om). Särskilt med tanke på att jag läst om viss koppling mellan bipolär sjukdom – adhd (igen, kanske en google-konsekvens av tvivelaktigt sanningsvärde). Också hur dessa två isf. skiljer sig åt och ev. går in i varandra.
    Om du inte misstycker frågan, är det Bipolär 1 eller 2 du har som diagnos?
    Personligen misstänks jag starkt ha adhd-problematik fast utan hyperaktiviteten, men så är det så mycket annat utöver det också ju… Som skaver. Och jag är liksom lite mittemellan.
    Mycket av detta kan ju tyckas som det nödvädnigtvis måste bli personligt..så det är ju lite knepigt kanske. Med risk för att låta supersjälvisk så skulle det betyda jättemycket iaf. för mig.
    Oj, en hel novell detta…

    Hoppas du får fortsätta känna att du kan vara på jorden men ändå ut och flyga ibland! Och vara trygg i det.

    Svara
  12. Li

    Såg nu att du Cissi nämnde både bipolär och adhd. Inte för att jag själv vill generalisera kring paraleller dem emellan, men det skulle vara intressant att höra lite om dina upplevelser av det som jag frågade Tove i den lååånga kommentaren innan..Om nån orkar sig igenom den 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad glad jag blir att höra Cissi! Tycker det är så skönt att skriva det här – andra vet att det inte är samma sak som när man tar bort gips, eller en förkylning som gått över. Man måste kämpa för att det ska hålla i sig – ofta på bekostnad på annat.. Så visst, i ärlighetens namn har dessa tokigheter inte varit så ofta senare år. Men jag ser det som en ny utmaning, och det har gett mig massor av lärdom: man kan ha superkul nykter liksom (även metaforiskt). Jag har haft lika kul på loppis-tour i Roslagen med polarna som när jag åkte genom Saharaöknen 200 km/h (hej mamma)
      Håller med dig till fullo att det faktiskt inte spelar någon roll om man hittat sitt sätt!!!
      Kramar!

      Hej Li!
      Tack för dina ord, de gör mig så glad! Precis som du började jag, efter lång tid utan hjälp, leta svar på nätet – inte att rekommendera! Det är en av anledningarna till att jag ville blogga och att jag knåpade ihop en handbok. Jag blir bara glad av frågor! Ett tips, om du vill, är att gå med i facebookgruppen. Där delar många med sig av erfarenheter, det är mycket anonymt och 100% tystnadsplikt – alla som vill är välkomna!

      Jag förstår din fråga och vikten av den! När det gäller min diagnos har jag bipolär klass 1 – och visst har det ökat med åren. Sitter och fumlar med orden i mitt svar men svarar som sagt gärna! Om du inte vill gå med i gruppen lovar jag dig ett svar ändå på något vis!

      Svara
  13. yasmin

    hej allihopa ! =) idag gick jag igenom min antecknings bok och hitta en text som jag skrivit….. Skall bara förklara lite först , texten kommer längre ner sen..jag känner att min själ är så hjälplöst trött nu och jag känner mig som en väldigt gammal själ önskar att jag hade en bättre barndom så jag kunde se livet och omgivningen på ett mer oskyldigt ,rent, barnsligt sätt. Allt var ju lättare då men dom tog bort alla färger och la en svart dimma över mina ögon så lycka inte gick att se dom tog all frihet och mamma slog mig varje dag tömmde mig på tårar och min barndom försvann mitt framför ögonen på mig… här kommer texten jag menade:

    om jag var en ängel så har någon klippt mina vingar
    om jag var en blomma så har någon glömt vattna mig för jag vissnar sakta men säkert under tidens gång
    om jag var en simmare så hade ni inte behövt ge mig en pool, för under mina år vid liv har jag gråtit mig en flod
    om jag var en fågel så har någon satt mig i en bur som jag ständigt försöker ta mig ur
    om jag vore ett hjärta så hade jag varit sprucken i tusen bitar
    om jag var en guitarr så hade jag spelat sorgsna toner på spröda trötta strängar
    om jag var en sångerska så hade jag sjöngt dig till tårar för att sedan skratta åt dom små dropparna på din kind ,som är likt intet i jämförelse med min tåra flod
    om jag var en stereo så hade jag spelat den mest sorgsna låten som någonsin gjorts
    om jag var en konstnär så hade jag försökt måla en perfekt värld men färgerna hade tagit slut och på tavlan syns bara ett brustet hjärta
    om jag var en författare så hade jag skapat mig en falsk verklighet i sidorna på en bok där smärtan var långt borta
    om jag var en flamma, en eldlåga full av liv så hade ni varit det grumliga vattnet som ständigt släcker min själs låga
    om jag var en stjärna så har jag snart slutat lysa som en trasig glödlampa
    jag har allt som behövs för att lyckas som människa och skapa mig ett bra liv
    men jag har även allt som behövs för att misslyckas och leva ett olyckligt liv , jag är en krigare , jag är en kämpe, jag är en människa, jag har en stor och vacker själ ,men är jag vid liv? / yasmin borgede

    Svara
  14. Tove Lundin

    Hej Jasmin!
    Tack för att du visade din dikt! Det är viktigt att de som lyckas beskriva känslor så bra som du, vill dela med sig – det hjälper andra som känner igen sig men inte hittar orden. Tack igen! Även jag, med stabil uppväxt, känner igen mig. Kommer aldrig förstå hur svårt det måste vara, och aldrig sluta beundra alla er ”maskrosbarn”. Ni är starka själar!
    Tänker på det du skrev om att vara författare och skapa sidor i en bok där smärtan är långt borta. Gillar den meningen! Kanske för att den tanken gav mig tröst när allt var som jobbigast. Tänker att man kan vara författaren i sin egen bok och fylla sina sidor som man vill. Allt behöver inte vara sanning eller ens realistiskt.. Din bok har många tomma sidor och du bestämmer sagan!

    Kanske inte hjälper för alla men fantasin har varit min finaste tillflyktsort och är fortfarande. Och ibland blir sagor sanna. Om inte hade jag i alla fall kul när jag kom på dem 🙂
    Kram!

    Svara
  15. Charna

    Inspirerande, tack Tove. Jag är också rastlös dessa dagar och har letat efter något helt annat när jag råkade se din blogg.

    Svara
  16. yasmin

    tack för dina uppmuntrande ord Tove det gav mig lite framtids hopp och lite mer ro i själen<3 mitt liv är som att bestiga mount everest med rullskridskor, jävligt svårt och snurrigt som hjulen på rullskridskon som ständigt cirkulerar i samma rörelse samma bana, precis som mitt liv det går bara runt och runt och runt och runt o.s.v………..men inte faaan kommer man någon stans…..,man brukar säga att man "trampar vatten" när man bara försöker hålla huvudet ovanför ytan men kommer ingenstans . MEN ISTÄLLET ÄR DET SNÄPPET VÄRRE FÖR JAG TRAMPAR SKIT ISTÄLLET FÖR VATTEN OCH SIMMAR SOM IDIOT FÖR ATT KOMMA BORT FRÅN SKITEN XD ha ha ha ni fattar symboliken tror jag.. trots allt detta lyckas jag ändå överleva. jag är som en kackerlacka, folk försöker trampa på mig och mosa mig men jag överlever alltid, och när dom tror att dom blivit av med mig så dyker jag likt förbannat upp igen =D precis som en kackerlacka, fast jag hade nog varit en rosa kackerlacka eftersom jag är så sällsynt och spectakulär ;D med hår extencions och nagelförlängningar och högklackat Hahaha XD det hade varit jävligt kul att få se en sån kackerlacka!! Jag hade nog skrattat så jag kissa på mig…..?känner att det börjar spåra ur huvet nu hahaha får så skumma ideer för mig ibland. Nu måste jag nog sova tror jag<3god natt allihopa. Kram

    Svara
    • Tove Lundin

      Vad glad jag blir att mina ord kunde lindra lite!
      Klart du är en rosa kackerlacka med extentions och långa, snygga naglar! Precis vad jag menar med att tillåta sig fantisera lite 🙂 Föreställ dig själv som den coola kackerlackan ibland när allt känns som skit, tillåt dig att ”spåra ur huvudet” och skratta så du nästan kissar på dig 🙂 Skit i vad andra gråa kackerlackor säger, de är bara avundsjuka!
      Jag lovar dig att jag också i mitt liv bestigit Mount everest hundra gånger i rullskridskor och motvind. Men jäklar vad kul man har med de rullskridskorna när man väl kommer upp 🙂 För det gör man alltid!
      Kram till dig superkackerlackan <3

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *