Ge en gåva

Om att vara ett psyko

En psykolog ser inte in i ens huvud.

Efter en fråga om hur man visar sin bästa psyko-sida inom vården började jag fundera.

Så här känner jag: Man går där i sin galenskap och inte ens man själv förstår vad som händer. Lite trevande börjar man formulera sig och leta efter andra som man kan identifiera sig med. När man börjar formulera sina problem möts man ofta med ett ”jamen sådär är det ju för alla, jag missar också bussen men inte har jag en diagnos för det”. Är man lite modig slutar man lyssna på de personerna och tar första steget till att få hjälp.

Oftast är man vid det här laget en så liten och fragil varelse att det räcker med att någon ser på en och säger ”Jag förstår vad du går igenom, jag bekräftar att du har det svårt” – så vipps tror man att man är frisk. Dessutom är ens självförtroende och ibland självkänsla så låg att man tycker sig inte värdig att sitta där i en stol och ta upp en stackars psykologs tid med sina icke-problem.

Det är sant att man mår bättre av att få bekräftelse – det är jättebra och skulle alla inom vården fatta det skulle de besparas massor av tid enbart genom ett bra bemötande. Steg två är man får höra ”Nu släpper jag inte dig förrän det här är fixat”. För vad man behöver är att få vila i en trygg bomull – aldrig behöva oroa sig för att vara ”för normal” och bli utslängd i kylan igen.

Så jag vill tipsa om tre saker:

1. Skit i alla ”normala” idioter som tycker sig känna igen sig i vad du anser vara stora hinder i ditt liv och kallar det normalt, de har inte en (ursäkta) jävla aning om hur du mår. Och om de nu skulle ha alla dina svårigheter och trivs med dem – go ahead – not your problem, om man får vara lite internationell, och det får man. Lever man ett, i sina ögon, ovärdigt liv har man rätt till hjälp tills det inte är så, punkt. Vila i den tanken.

2. Psykologer är inga tankeläsare (det trodde jag i två år och jag kan intyga att de till och med kan missa en psykos). Därför ska man vara väl förberedd, skriv ner allt som är jobbigt och svårt. Jag kan titta på vad jag har skrivit vissa nätter och bara känna ”Skulle detta vara min vän som mådde såhär hade jag inte släppt den för ett ögonblick”. Var din bäste vän!

3. Bara för att man mår bra i en vecka är man inte frisk. Tala på en gång för din psykolog att du ämnar bli bra, men att om du börjar säga positiva saker betyder ”bara” det att du mår bättre – du ska själv avgöra när du är färdig med dig själv. Får du medicin ska det följas upp, börjar du med kbt ska det pågå under en längre tid, måste du bearbeta saker tar det kanske ett år.

Riot!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

20 kommentarer till “Om att vara ett psyko

  1. Ardita

    Hej Bästa Tove! Detta du skriver här stämmer riktigt bra! Dock jag upplever sedan jag blivit sjuk så har alla mina ” vänner” förrsvunnit..då är min fråga varför människor finns inte vid ens sida när man som mest behöver de…? Hatar falska människor. Ha en fin dag!
    Kramar Ardita

    Svara
  2. Barbro

    Några av mina vänner försvann, andra stannade kvar. De som försvinner är nog inte falska, utan rädda och osäkra. Det finns så många fördomar om psykisk ”o”hälsa som det tyvärr är svårt att slå hål på. Det är lie synd om dom tänker jag som inte var starka nog att stå kvar, som inte var modiga nog att ställa frågor. Tänk vad mycket dom missar av oss som inte är som andra, vi som tänker annorlunda och beter oss lite udda.
    Hoppas du kan hitta nya vänner som har mod och styrka att vara med dig.
    Kram

    Svara
  3. Frida

    Jag har märkt att mina vänner har bytts ut till en ganska stor del. Vissa kunde inte acceptera att jag bl.a. hade svårt att planera in dem och komma ihåg att höra av mig, andra blev osäkra, vissa kände jag helt enkelt tog för mycket energi från mig. Ett tag kändes det som om jag stod helt utan vänner (många bekanta, men inga riktiga vänner) men nu har jag börjat känna att de som orkar hålla sig kvar, orkar vara de som drar ihop saker, svarar ”okej, då tar vi det någon annan dag” och ler/gör en smiley när man för tusende gången lämnar återbud i sista stund för att man bara inte får ihop sig…de som sa ”jaha, berätta mer! Vad bra att du har kommit på vad som inte stämmer!” eller ”jag finns här! vad behöver du?” när man berättar om sin psykiska ohälsa (och som faktiskt också finns där och kollar med en lite då och då att man är på rätt köl)… De är de riktiga vännerna, och det kanske inte var samma personer som jag trodde skulle visa sig vara just de vännerna.

    Så känn efter! Vilka vänner (och bekanta för den delen) vill du själv ha kvar i ditt liv (utan att slita häcken av dig för att behålla dem)? Ha tålamod med dem, så får de ha tålamod med dig. De som bara är osäkra kanske kan komma över sin osäkerhet om de får veta mer, eller så behöver de bara lite tid.

    Kram till er alla!

    Svara
  4. Frida

    För övrigt…fantastiskt bildval Tove! 🙂

    Att det ska vara så svårt att få upp den där nedrans kokosnöten vid rätt tillfälle…känns verkligen som i visan ibland! 😉

    Svara
  5. Anna

    Dina råd är otroligt kloka, jag tycker framför allt om att man ska vara sin bäste vän. Kram och TACK för att du är så generös med dina insikter och lärdomar.

    Svara
  6. Robert Stenkvist

    Du skriver bra. Men du skulle undvika ord som ”idiot” och liknande. Det du skriver för ett annat värde och en annan tyngd om du håller dig till accepterad prosa, jag lovar. Lycka till i framtiden med kampen mot det bipolära syndromet. Det är säkert en mycket tuff kamp, men du verkar ju full av beslutsamhet. Good luck!

    Svara
  7. Tove Lundin

    Intressant diskussion! Jag har varit med om samma sak Ardita! Och precis som ni andra säger hittar man sina riktiga vänner tillslut. Många som jag aldrig trodde skulle lämna mig gjorde det, men desto fler trädde fram. Det är mycket viktigt att inte umgås för mycket med de som man hela tiden måste ursäkta sig inför – det tar för mycket energi! Jag är säker på att du hittar nya bra vänner Ardita! Vänner som uppskattar dig för den fantastiska människa du är! De som är rädda går miste om så mycket i livet!
    Tack Anna! Jag inspireras så mycket av alla tankar och kommentarer här!
    Hej Robert! Tack för tipset! Jag är journalist och använder självklart inte sådana ord i mina nyhetsartiklar, analyser eller reportage. Här på bloggen använder jag sådana ord då och då men ytterst stilistiskt medvetet, enligt mig 🙂

    Svara
  8. Katarina

    Åh vad bra formulerat Tove! Är ju mitt i prick.
    Kan du följa med mej till psykoterapeuten och berätta hur jag mår. 😉
    Skojar men menar också allvar. För när man väl sitter där och ska berätta vem man är, hur man mår och vilka problemen är blir det ofta blaj av alltihop.
    Ska sätta mej ner och göra en ny, tydligare lista över mina känslor och svårigheter som ska med till psykoterapeuten.
    Förstår vad Robert menar men tycker som du Tove – bloggen är en sak och artiklar mm en annan.
    Bloggen speglar dej som privatperson och vill du ta till kraftuttryck för att betona hur du känner så gör det.
    Är så skönt när du är dej själv fullt ut för då vågar man vara sej själv också.
    <3

    Svara
  9. Barbro

    Jag minns första gången jag träffade en läkare på grund av att jag mådde psykiskt dåligt. Jag hade gått så länge och varit deppig, alldeles för länge! När hon frågade hur jag mådde så började jag gråta, jag satt där och hulkade i en timme. Jag lyckades nog säga saker däremellan för hon sjukskrev mig. Där hade jag tur för hon förstod att allt inte stod rätt till. Hon skickade mig till vårdcentralens psykolog som också visade sig vara en lyckträff. Det var hon som efter några sessioner sa försiktigt att hon misstänkte att jag kunde ha ADHD och skickade mig på utredning.
    Men dom där första samtalen var så förvirrade minns jag. Jag hade plötsligt så mycket att säga om hur jag mådde. Det bubblade ur mig den ena osammanhängande historien efter den andra. Men dom lyssnade, ställde frågor, vände och vred. Först var det så jobbigt att prata om det där innersta som jag inte pratat med någon om. Men oavsett om de förstår hur man mår eller inte så är det deras jobb att ta reda på det och veta vad som ska göras.
    Tove, du har tidigare skrivit om det viktigaste de kan säga, nämligen att de förstår att man måste haft det jättejobbigt. Det sa både min första läkare och sedan vårdcentralens psykolog. Av gammal vana viftade jag bort deras ord för jag är ju ”duktiga Annika” men lärde mig sedan att faktiskt ta det till mig.
    Jag tycker det är viktigt att våga ställa krav. Det kan vara jobbigt att göra det och att stå upp för sig själv när man mår psykiskt dåligt. Men mitt råd är att försöka lära sig så mycket som möjligt för då är det lättare att ifrågasätta och ställa krav. Min första ADHD-utredning blev det inget av. Den lades bara ner och jag visste inte varför eller vad jag kunde göra.
    När jag kom till vårdcentralens psykolog andra vändan och berättade om detta talade hon om att vi omedelbart skulle begära en ”second opinion” vilket vi fick och nu går jag på den andra utredningen.
    Fråga om allt ni inte förstår eller det som verkar underligt.
    Hoppas det kan va till nån hjälp.
    Riot!

    Svara
  10. Tove Lundin

    Hihi, det vore ju kul Katarina! Jag skulle sitta där vid din sida och skrika ”Riot!” (mitt nya favorituttryck) i tid och otid 😀 Och vi skulle prata i munnen på varandra, skratta och gråta om vartannat, haha! Verkligen super att du lägger tid på din lista – det skulle jag ha gjort om jag fick spola tillbaka tiden.
    Ja det är så skönt att få vara sig själv här – för det finns så många likadana! Sedan jag slutade lyssna på andra och började skriva från själen är all skrivkramp puts väck (nästan). Jag gillar min stil för den är rebellisk på rätt ställen – precis som jag 🙂 Känslan av all härlig respons jag får av att bara vara 100% Tove är magisk! Tack <3

    Barbro! Tack för din berättelse, den peppar och lindrar för mig att höra – och säkert för så många fler! "Duktiga Annika" vik hädan – vi ska vara starka som Pippi! När jag får en komplimang åker den direkt till själen, sen börjar hjärnan ifrågasätta (ibland hånskratta).. Men jag har liksom lärt mig att lagra alla fina ord till de tillfällen jag känner mig stark och lite värdig.. Då tar jag fram dem och myser 🙂 Bra att du säger det, för vi måste säga det hundratals gånger: Våga ställa krav!
    Riot!

    Svara
  11. Katarina

    Nu är det förbaskade list-eländet färdigt.
    Äntligen har jag fått det som jag vill ha det. Det här är tredje listan. Ja, tredje gången gillt så klart! 🙂
    Har till och med renskrivit den på datorn så hon kan läsa vad som står. Min handstil är inte den tjusigaste på denna jord. Tur att det finns tekniska hjälpmedel att ta till.
    Ja det blir bra. Du kan hänga med och förstärka mina åsikter och känslor. 🙂

    Svara
  12. Tove Lundin

    Grattis – Verkligen bra jobbat Katarina! Det här kommer du att fixa galant!
    Snacka om ambitiöst att renskriva sin ”psyko-lista”, vi kanske håller på att organisera oss ändå – nu får de passa sig 🙂

    Svara
  13. Katarina

    Tack va gulliga ni är Tove och Barbro! 🙂
    Nja ambitiöst vet jag inte… Snarare en desperat önskan om att äntligen nå fram. Eftersom min handstil inte alltid är lätt att tyda tänkte jag att jag kan underlätta kommunikationen lite genom att renskriva. Vill inte höra henne säga – ursäkta vad står det här, och här och här… 🙂
    Då får man väl ett nytt psykbryt.
    Vet inte när det blir min tur. Har fått remissen bekräftad men vet inget säkert förrän jag får en tid. Då ska jag spika fast mej själv i golvet och vägra gå innan de hjälper mej.
    Morr! ;)Det bor en tigrinna i mej. Är nog ett större ”hot” än min förmåga att organisera mej. 🙂
    Kram på er!

    Svara
  14. http://mariellejohnsson.wordpress.com

    Vilket bra inlägg! Just det där att ”Nu släpper jag inte dig förrän det här är fixat”, skulle vara så skönt att höra och att min kurator hade den inställningen. Jag vet att hon sa något i början av vår kontakt att jag kanske inte trodde att jag skulle kunna komma framåt men att hon sa att det skulle jag visst. Sen har hon aldrig sagt nåt sånt igen och jag tror jag skulle behöva höra det fler gånger egentligen.
    Kram!

    Svara
  15. Tove Lundin

    Åh vad peppad jag blir nu Katarina! Det bor en tigrinna i mig med 🙂 Verkligen ett större hot och en bättre tillgång är att kunna organisera sig! Jag förstår precis hur viktigt det känns att få med allt. Och det är viktigt säger min psykolog – hon är så klok! Kram!

    Tack Marielle! Jag har funderat så mycket om det där vad man behöver.. Tala om för henne att du vill höra det, tycker jag! Säg att du behöver höra det och be om att få veta vilka framsteg du redan har gjort. Och tala om vad du vill ha. Det hjälper mig jättemycket!
    Kram!

    Svara
  16. Katarina

    Härligt Tove! Ja ibland är det bra att ha lite morr och klös i sej. 😉
    Det bla hjälper mej upp de dagar jag känner mej som en liten amöba.
    Hoppas din psykolog hjälper dej att komma vidare.
    Kram!

    Svara
    • Tove Lundin

      Jag hopps också och försöker skaka av mig all onödig oro.
      Hihi, en tigrinna i en amöba – jag gillar liknelsen 🙂
      Kram!

      Svara
  17. Sofie

    Hej Tove!
    Jag lider oxå av dessa två. Känner igen mig i allt du skriver. Jag startade oxå en blogg för kanske två år sedan. I början skrev ja massa sen orkade ja inte ens tänka på det. Det e ju detta med alla projekt o ideér som far runt. Först går det i 120 sen kommer man knappt fram. Skönt o veta att man inte är ensam om detta. Jag hatar det över allt! Men det kan ha sina bra stunder med. Lycka till med bloggandet!

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *