Ge en gåva

Konsten att ta emot hjälp

I går skulle jag förnya mitt mobilabonnemang. Stackars pojkvask som stod i kassan när jag stormade in. Han såg så snäll och beskedlig ut. Men jag visste minsann bättre (tyckte jag). Bakom de mest slätstrukna frisyrerna döljer sig de mest luriga försäljarna, så resonerar jag.

Jag talade om vad jag ville med en, enligt mig, mycket myndig röst. Fick honom tidigt att förstå att Tove lurar man icke. Nä, för hon (läs: hennes pojkvän) har minsann redan kollat upp vad hon vill ha på deras hemsida. Dessutom har hon (läs även här: hennes pojkvän) kalkylerat ut hur mycket hon ringer för och vet exakt vilket abonnemang som passar bäst.

Hela besöket löpte på smidigt. Enda gången jag vacklade var när det gällde försäkring. Men då ringde jag lite diskret upp min pojkvän och frågade honom viskande i luren vad vi nu hade sagt. Sedan svarade jag självsäkert på frågan. Jag tyckte mig nästan ana en glimt av beundran, eller i alla fall hänförelse, i pojkvaskens ögon.

Men nu måste vi spola tillbaka i tiden. Till kvällen innan. Jag hade plötsligt bestämt mig för att förnya mitt abonnemang. Detta talade jag ivrigt om för min pojkvän som undrade om jag inte kunde vänta till dagen därpå, så han fick gå igenom mina fakturor och hjälpa mig hitta rätt.

Det finns så många sätt man kan reagera på. Just denna gång tyckte jag ett raseriutbrott var på sin plats. Jag talade om att jag minsann måste få vara spontan ibland, att han inte bestämde över mig. Jag klarade mig själv! Det har jag gjort i hela mitt liv. Nu kände jag mig trängd, jag fick ingen luft. Jag måste ju får leva! Och så vidare. Jag ångrade mig ganska snabbt, liksom hörde mig själv utifrån och det lät ganska töntigt. Därför gav jag med mig.

Det hela slutade med att jag sparar 400 kronor i månaden, eftersom jag, enligt min pojkvän, tidigare haft Sveriges sämsta deal. Vad jag egentligen vill säga är att även om man, som jag, är världens bästa på allt, kan man ta emot hjälp lite då och då. Bara för att få andra att känna att de kan. Säg tack – men ta åt dig all ära!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

16 kommentarer till “Konsten att ta emot hjälp

  1. Christian

    Oj, jag hamnade här för att jag försöker hitta hjälp åt mitt ex. Hon verkar väldigt lik dig i sättet. Jag tror hon lider av depression så jag försöker hjälpa henne, finnas där. Fick nyligen veta att hon har ADHD också vilket jag inte visste när vi var tillsammans. Försöker få allt att fungera igen. Tack för en bra blogg. Keep up the good work!

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Christian!
      Vad snällt av dig att försöka hjälpa och förstå ditt ex! Ofta räcker det att bara finnas där, ibland behövs mer. Då är det grymt med kompisar som vill förstå och som kan acceptera en för den man är. Jag har olika tips i bloggen, både mina egna och andras. Hoppas hon får rätt hjälp snart! Kolla vårdgarantin för att se vilka rättigheter man har när man söker vård.

      Önskar er båda ett Stort Lycka till!

      Svara
  2. Katarina

    Gu´va jag känner igen mitt beteende i det du skriver om dej själv.
    Det här kanske låter jättekonstigt – men jag är livrädd för att de inte hittar nåt ”fel” på mej. För då står jag där igen, på ruta ett, utan svar och stöd men med samma problem som förut.
    Precis så kände jag när de utredde min son. Tänkte – snälla rara säg att han har nåt annars får vi ingen hjälp. Och jag kommer bara framstå som en överkänslig och inbillningssjuk mamma.
    Jag misstänkte asperger och det var den diagnosen han fick.
    Drog en dubbel suck av lättnad, för det innebar att han skulle få hjälp och att min känsla gick att lita på.
    Väldigt skön känsla faktiskt när man är van vid att magkänslan inte går att lita på. 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Katarina!
      Jag tycker inte att det låter konstigt. Förstår faktiskt vad du menar! Men det är så synd att det måste behöva vara så. Jag drömmer om en värld där alla som behöver hjälp och stöd ska få det, utan massa etiketter. Självklart förstår jag att det inte går, man måste göra noggranna undersökningar för att kunna utesluta saker osv.. Men ändå.. Jag hoppas så att din son nu får bra hjälp framöver! Jag tror att mamma-magkänslor ska man ofta lita på 🙂

      Svara
  3. Barbro

    Tack! Fick tips om din blogg idag. Har läst alla inläggen (fast var tvungen att kolla facebook, plocka disk och flytta lite grejer mitt i, ja du vet :))
    Jag går just nu på ADHD-utredning och som vuxen (46 år) är det inte det lättaste.
    Tack för att du skriver så obehindrat om det här. Nu har du en ny läsare.

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Barbro!
      Vad kul att du hittat hit, och att man blir tipsad om! Och kul med en ny läsare 🙂
      Precis så ska man läsa en blogg tycker jag 🙂 Varför bara göra en sak åt gången! Förstår att det är tufft med en utredning nu, men samtidigt skönt. Jag svarade längre ner, på din fråga i ett annat inlägg. ÄLSKAR dina tatueringar!! (Fixade till länken så man bara kan klicka på foto)

      Svara
  4. Cecilia (fd Warnberg)

    Spännande att springa på dig här mitt i allt plugg. Letar källor och info om nått helt annat än vad din blogg handlar om dock. Ska iofs ut på praktik innom psykiatrin senare i vår.
    Lycka till med allt.

    /Cicci.

    Svara
  5. Frida

    Åh mobilabonnemang…det måste ju vara det jobbigaste som finns! Är det något ”inköp” som kan ge mig mer ångest så vore det…hmm..näe, det finns nog inget värre! Jag har nyss bytt (efter mycket om och men och vel och magont) så nu behöver jag – tack och lov – inte tänka på det på länge… 🙂

    Svara
  6. Tove Lundin

    Du har rätt, det är bland det värsta! Vad skönt att du också fixat nytt – nu gäller det bara att hålla hårt i mobilen…

    Svara
  7. Barbro

    Jag har inte copywrite på tatueringarna så det är bara att sno om nån känner att dom skulle göra livet lättare. För mig har det blivit det. Behöver inte längre fundera på höger och vänster vilket har varit ett stort problem förr som skapat oreda i huvet.
    Abonnemang ja, mina söner behöver fixa sina för de är lite dyra. Eftersom jag står på abonnemangen är det jag som ska fixa…har hållt på att peppa mig för det i några veckor nu…varför är det så svååårt!!!

    Svara
  8. Tove Lundin

    Kan tänka mig att det inte dröjer länge nu innan man börjar se dina tatueringar lite här och var 🙂
    Det är ju såååå svårt att ta sig för sådana saker, och det känns såååå fantastiskt bra efteråt! Vissa telefonoperatörer har bra erbjudanden nu efter jul, och ska du fixa för två borde du få en bättre deal!! Det är smart att kolla på nätet innan man bestämmer sig.. Men först måste man peppa sig lite..

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *