Ge en gåva

Hur man lurar tiden

Här skulle det egentligen vara en jättefin bild på min klocka som jag tagit. Men eftersom batteriet i kameran tog slut i exakt samma sekund jag skulle ladda över bilden fick det bli en bild på en pannkakstårta jag gjorde hösten 2010.

I dag var en sådan dag då till och med Herr Murphy skulle bli förvånad om han såg mig. Ni vet, snubben som kom på ”Lagen om alltings jävlighet – om något kan gå fel så kommer det att göra det”. Jag vaknar aldrig på fel sida sådana dagar (har aldrig förstått mig på det där) – jag vaknar i ett parallellt universum.

I detta universum råder alltid Murphys lag. Något annat, som att hitta ett par maka strumpor, skulle vara ett rent mirakel och genast skriva världshistoria. Det hela började med att jag försov mig (det börjar oftast så). Sist jag var i detta universum gjorde jag och min pojkvän upp en plan, ”Handlingsplan för allas trevnad”. Den går bland annat ut på att lägga några uppsättningar ”sista-minuten-outfits” på ett speciellt ställe. Planen är att, om viss panik utbryter, bara slänga på sig något därifrån. Tror ni där låg några färdiga outfits och väntade? (Svar: nix). Tror ni det fanns rena kläder överhuvudtaget (Svar: se fråga ett). Nu ska jag sluta ställa ledande frågor och låta er fantasi leva fritt ett tag.

Nästa scen är busstationen. Tror ni jag hann med den? (ursäkta, det här går av bara farten). Nästa buss var fullsmockad och jag fick stå halva vägen. Väl på bussen fick jag lite tid att reflektera över allt jag hade glömt, det kallar jag både kvalitetstid och mindfulness. För att verkligen leva mig in i sådana stunder lyssnar jag gärna på Beethoven Symphony No 5 – prova, det är ett utmärkt bakgrundsljud när allt snurrar i skallen, har det i lurarna i skrivande stund. Det liksom ger en extra tyngd åt hjärtsnörpen.

Vad som förvånar mig mest är att hur några ynka tjugo minuter kan förstöra en hel dag. Väl hemma igen har jag haft ovanligt mycket problem med kli, skav och knöl. Det tog mig, hör och häpna, två och en halv timme att skriva detta inlägg. Var det inte kli, skav eller knöl var det vinande fönster och nu nyss en liten talgboll som nuddade fönsterrutan så försynt. Allt tack vare dessa små rackarns minuter.

En plan, en slags hämnd tog sig sakteliga form i mitt huvud under dagen. Planen är simpel. Men ganska barnslig – då det rör sig om hämnd. Jag bestämde mig för att straffa de där tjugo minuterna på något vis. Typ låta de löpa, istället för att försöka hinna ikapp. Eller springa fort ifrån dem. Kanske bara göra ingenting i tjugo minuter. Eller jättemånga saker. Eller äta frukostmat på kvällen. Men hur jag än vänder och vrider på det är de likt förbaskat tjugo minuter före.

Tips mottages med tjugo minuters tacksamhet!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

8 kommentarer till “Hur man lurar tiden

  1. Barbro

    Låt dom löpa bara, de 20 minutrarna alltså!
    När jag läser detta känner jag igen mig trots att jag är det mest ordningssamma som finns. För mig har detta nämligen tagit ett varv till. På grund av att jag är så livrädd för att det ska bli så där så planerar jag HELA riden vad jag ska göra. Verkligen HELA tiden. Så jag får ihop det men det är skitjobbigt.
    En tanke som slår mig när jag läser är att om någon ”normal” skulle läsa det här skulle denne inte fatta nånting. Dom skulle inte förstå varför det är sååååå jobbigt, varför det plågar oss sååå mycket. Folk rycker på axlarna och säger att ”alla har väl en dålig dag ibland”.
    Tack för att du sätter ord på det som jag känner.

    Svara
    • Tove Lundin

      Det tycker jag låter som en bra idé! Liksom släppa taget och gå vidare..
      Usch, det är jättejobbigt att planera så mycket – samtidigt är det ju nödvändigt för att livet ska fungera. Kanske enda sättet (i alla fall i det här samhället)..
      Saker som för andra är hur enkla som helst slukar alla ens krafter redan innan lunch.
      Och du har så rätt – en sådan dag är inte ens i närheten av ”en dålig dag”!

      Svara
  2. Katarina

    All kraft och energi jag förbrukar står inte i proportion till vad jag får gjort.
    Är som att irra runt i en labyrint och bära vatten i såll samtidigt.
    Jag planerar också hela tiden. Är en trygghet med alla kom ihåg lappar, almanackor och listor. Men tar mycket tid och tankekraft.
    Skulle kunna anställa en sekreterare på heltid. Men hon skulle förmodligen bli less på mej efter en dag och säga upp sej. 🙂

    Svara
  3. Tove Lundin

    Vad fint beskrivet, och väldigt målande!
    Tycker också det är jobbigt att komma ihåg ”kom-i-håg-lapparna”!
    Haha, jag tror din sekreterare skulle ha superskoj 🙂

    Svara
  4. Jan-erick

    Hej. Jag har diagnos Bipolär och är nykter alkoholist. Jag slutade dricka när jag fick diagnosen och fick medicin. Har troligen använt alkoholen till självmedicinering. Jag undrar… har du fått någon medicin för dina diagnoser? tar du dem? hjälper de?
    mvh
    Jan-erick

    Svara
  5. Tove Lundin

    Cicci: Jag tycker din idé var hur bra som helst! Det var lite så jag funderade (men tänkte arga banor så som hämnd).. Tack, det ska jag prova nästa gång! Då kommer man kanske i fas igen.
    Jan-Eric: Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter! Vilken tur att du lyckats bli av med alkoholen – det kan vara mycket förödande. Själv dricker jag men måttligt, gillar inte känslan av att vara berusad och har aldrig hittat någon tröst i den.
    Jag äter medicin mot bipolär och tycker att det hjälper. Tycker att det var ett jättesvårt beslut som tog lång tid, men det är skönt att inte behöva kämpa så mycket!

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *