Ge en gåva

En promenad i Central Park

I dag bestämde jag mig för att ta en promenad till Tantolunden. Väl där strosade jag runt lite i det fina vädret. Eftersom jag aldrig varit i New York, men gärna vill, passade jag på att låtsas att jag var i Central Park.

Där gick jag alltså, inte på Söder, utan Manhattan, med mina bebisar och njöt av sensommaren.

En bit längre bort kom en kille joggande mot oss. Säkert en kändis, tänkte jag, eftersom jag vid det här lagen nästan var på Manhattan.

– Det går ju jättebra att hålla till vänster, mumlade kändisen.

Och allt blev sådär jättefel. Inte bara att jag fick ett sådant abrupt uppvaknande ur min fina fantasi, ”Det går ju jättebra att hålla till vänster” är en för lång mening att säga om man joggar förbi någon som går i rask takt och fantiserar. Minst en måste sakta in farten. Det blev jag. Killen joggade vidare, medan jag artigt stod stilla och lyssnade klart.

Nu kunde ju inte han veta att jag gått igenom massa jobbigt sista tiden och att just i dag, just denna sekund när han sa det där, var bland de första på länge då det glittrade lite inuti mig. Inte heller kunde han veta att jag inte kan höger och vänster, har svårt för ironi och dessutom är från landet och inte är så haj på det där med storstadsregler – gäller de alltså också i naturen?

Frågorna hopade sig. Menade han att det gick bra att hålla till vänster, eller tvärtom? Mitt vänster eller hans vänster? Jag sjönk in i detta djupa grubbleri med en liten förudmjukad klump i halsen. En sån klump som jag vet kan växa likt en rullande snöboll och förpesta hela dagen. Dumbom som förstörde min fina promenad med sin tjurskallighet!

Jag måste ha gått och grubblat ett tag, för plötsligt dök han upp igen på vägen. Och jag som inte ens hunnit komma på vilket som var vänster. Eller höger. Eller vilken sida man fick gå på. Jag blev så nervös att jag började fnissa, ju mer jag försökte stoppa mig desto mer skratt kom det. När han för andra gången passerade mig gick jag och gapskrattade rätt ut. Det bara bubblade ur mig.

Snöbollen tinade upp och smälte bort. Det händer med jämna mellanrum att främlingar skäller ut mig för min virrighet. Det känns, eftersom jag inte kan skärpa mig och brukar kännas länge efter. Men kanske är glittret här för att stanna, i alla fall kunde inte en tjurskalle förstöra min dag så lätt.

Jag tog ett djupt andetag och fortsatte min promenad i Central Park.

 

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

14 kommentarer till “En promenad i Central Park

  1. Karin

    Hålla till vänster? Trodde det var högertrafik i Sverige. Min erfarenhet av barnvagnspromenader och mötande är att man promenerar på höger sida. Sin egna högra sida. Den sidan som vanligtvis inte det sitter en klocka eller vigselring men jag tror att nyckelordet är SIDA. Dröm vidare.

    Svara
  2. mia

    Vad bra att du hittade tillbaka till friden och inte lät en sån dum kommentar förstöra hela ding dag, för jag vet det kan det göra ibland. Men så en bitter tanke till joggaren: Man kan ju anta att han faktiskt har lättare att ta några steg åt vänster eller höger för att inte stöta ihop med en mamma med barnvagn, mkt lättare för en joggare att ändra kurs i några sekunder än för ett barnvagnsekipage. Så det moraliskt riktiga borde vara att han som är rörlig och snabb borde lämnar plats åt två bäbisar och en mamma……

    Svara
  3. Kristina

    Jag tror att det skulle vara direkt hälsosamt för ”din” joggare att skärpa sig och välja den lämpliga sidan. Hjärnan ska också vara med, inte bara benen.

    Svara
  4. Elisabet Hesseborn

    Hej Tove!
    Du har fått något verkligen speciellt – tvillingar. Många grattis. Känner med dig, kring bra och dåligt. Jag har också diagnos bipolär och gör utredning för ADD. Men jag är också mamma till två fantastiska flickor. Idag är de 11 år och deras uppväxt har varit präglad av en ständig kamp att få vardagen och humöret att fungera. MEN aldrig, aldrig skulle jag vilja ha det ogjort jag har så många fina minnen. Och jag skulle vilja påstå att jag trots allt varit en ganska bra mamma om än lite annorlunda.
    Tack för en toppenblogg!
    Elisabet
    PS! mina sympatier för tvillingbarnvagnstrasslet. Lyft på huvudet och ta plats!!!

    Svara
  5. http://mariellejohnsson.wordpress.com

    Haha, lite roligt måste jag säga! Kram vad du är bra som skrattar åt folk på det där sättet. Bäst!

    Svara
  6. Tyra

    Hej Tove! Jag hoppas att du mår bra. Du skriver så fint här på din blogg.. Min egen psykiska hälsa är lite helt åt skogen just nu. Jag ska utredas för bipolär sjukdom och blablabla. Haft många upp å ner perioder men det är lite värre den här gången. Jag har gråtit varje dag i en vecka och vet inte hur jag hittar hem när jag är utomhus och är så förvirrad och utmattad. Men jag har kvar min envishet iallafall, jag ska gå till skolan i dag om jag så måste gå dit med rullator. Hej jag heter Tyra jag är 80 år och kanske ramlar ihop och dör när som hellst. Nä.

    Svara
  7. Emma

    Hej Tove, just hemkommen efter flamencoframträdande på stadsteatern och vet att det är två timmars nervarvning som gäller innan det ens är lönt att gå och lägga sig… så har nu diskat, vattnat blommorna, funderat lite på att gå ut med pannlampa och slipa klart det där fönstret som borde målas och komma på plats innan det blir kallt på riktigt osv men så kom jag och tänka på dig och att barna dina nog kommit till världen vid det här laget och har nu läst och läst …
    Det gör mig ont att ni haft det så. Kan inte ens föreställa mig hur tufft det måste ha varit och kan tänka mig att en sådan oro och kamp mot tiden sitter kvar i kroppen ganska länge.
    Jag är rätt säker på att Greta och Astrid kommer att få så himla mycket kärlek.. och bus så jag säger grattis till dem istället.
    Och i naturen finns det väl inga lagar/regler, de älgar jag mött travandes på kantarellstigarna har i alla fall inte hållt varken till höger eller vänster. Det är ju där ute och på dansgolvet som drömmarna får röra sig helt fritt.
    Tack för att du orkar dela med dig, med en rejäl kraftkram från mig.

    Svara
  8. Marie

    Härligt att du är tillbaka igen Tove! Läser och lär för att hantera vardagen som sambo med en ADHD-diagnoserad man. Din blogg gör det hela så mycket lättare!

    Svara
  9. Tyra

    Hejhej! Är en smula friskare sen senaste kommentaren. Fortftarande depprimerad men nu ska jag iallafall göra den där utredningen och gå till skolan fast jag inte vågar eller orkar.

    Heja dig, din blogg är en sån fin tröst att läsa när man mår dåligt eller bara känner sig allmänt ADHDDAMPIG. Fint inlägg, känner igen mig väl. Kan inte heller höger och vänster.

    Svara
  10. Tove Lundin

    Håller med dig, Anna 😀
    Åh, vad jag önskar att jag kommit på den repliken där och då, Kristina!
    Hej Elisabet! Tänk, så mycket vi har gemensamt! Jag är helt övertygad om att du har varit/är en toppenmamma med massa fantasi, ork och förståelse!
    Hej fina Tyra! Vad tråkigt att höra! Jag förstår att du måste ha det jättetufft men vet oxå att du klarar det eftersom du är bäst! Och skönt att höra att du mår lite bättre Kram <3
    Hej Emma! Tack för din fina kommentar! Vad kul att du är kvar här ibland. Det låter ju helt underbart med ett flamencoframträdande, wow vad roligt det måste vara. Förstår att det tar tid att gå ner i varv! Kram
    Vad glad jag blir att höra det, Marie!
    Kram igen Tyra!

    Svara
  11. Joanna

    Åh vad jag känner igen mig i denna händelsen. Går också ofta och är någon annanstans i min fantasi, precis som du beskriver så bra här. För mig är det en överlevnads strategi, att få resa bort i mina tankar, ofta till Paris.

    Min diagnos ställdes i våras, bipolär typ 2, och sakta men säkert börjar jag förstå och acceptera. Har än inte börjat med mediciner, då jag är lite rädd för dem, vill inte förlora min kreativa sida. Men för att återgå till ditt inlägg.

    När jag träffar på en sådan idiot, som jag anser du gjorde här, rämnar allt inom mig, jag blir arg, förbannad men framför allt ledsen. Då vill jag oftast flytta ut på landet, där inga folk stör mig och där jag kan vara mig själv och med mig själv. Förr sa jag inte emot, men, idag är jag lika otrevlig som den som verbalt attackerar mig ”Vem ger dig rätten att tillrättvisa mig hur jag ska gå. Är du en självutnämnd gatupolis eller? Jag är faktiskt mitt i Central Park” hade jag förmodligen gapat tillbaka. Och det hade känts skönt.

    Kram och God Jul <3

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *