Ge en gåva

Drop in

Vackert paket från Enköpings-gänget

Nu ska jag tala om var jag hållit hus de senaste dagarna – jag har haft fösledag, som jag sa när jag var mindre. Den 13:e januari varje år fyller jag nämligen år. Det är ungefär det enda om mig själv jag vet med 100 procents säkerhet.

Hur jag firar den dagen ter sig däremot olika från år till år. I år hade jag bestämt mig för att prova något nytt – drop in.

Jag föreställde mig själv mingla runt, lite svalt sådär, med en drink i handen som jag sippade på medan jag hälsade på den ena personen efter den andre.

Ivrig städade jag klart det sista på morgonen och satte mig ner för att invänta mina gäster. Klockan blev elva. Klockan blev tolv. Den hann bli både ett och två innan det ringde på dörren. Där stod mamma och pappa. Lite senare kom min bror och hans flickvän. Och en kompis. Jag bjöd på paj, sallad och bröd. När vi ätit och jag skulle sätta på kaffet ringde det på dörren igen. Nästa gäst hade kommit. Som skulle ha mat. När den gästen ätit klart och skulle ha kaffe kom tre till. Som skulle ha mat. Och sen kom fyra, och tre till…

Varje gång jag tyckte mig få ”kontroll” över situationen hände något nytt. Och plötsligt skulle folk gå igen. Och jag var tvungen att säga tack och hej. I nästa sekund damp en ny vän in genom dörren och ville ha kaffe, bål eller mat.

Plötsligt var lunchen slut och det skulle bli middagsmat. Middagsmaten var smördegspiroger som min pojkvän förberett. Det där med matlagning har aldrig varit min grej. Ganska tidigt talade jag om för min mor att jag mådde illa vid blotta synen av en kastrull (har jag fått återberättat för mig). Min pojkvän däremot, behöver bara gå in i ett kök så blir det boeuf bourguignon.

Någonstans här vid pirogerna tappade jag räkningen. Jag minns att jag skar upp en bit tårta och lite senare kom på mig själv att göra bål. Som jag sedan lämnade halvgjort medan jag öppnade ett paket. Jag stannade upp. Tittade mig runt. Överallt satt vänner i grupper, åt, pratade och skrattade. Gamla vänner satt med nya som att de känt varandra sedan bb.

Mina axlar som placerat sig under örsnibbarna sjönk tillbaka i sitt ursprungsläge. Folk hade trevligt. Och jag vet varför. I dag droppade det in tack-för-igår-hälsningar från gästerna. ”Vilka fina vänner du har” var mångas reaktion. Jag vet! För jag har plockat ut de bästa av de bästa. Såna vänner som skiter blankt i om de får fylla på bål själva eller om jag glömde ställa fram glas. Såna som accepterar en för den man är.

Då blir det alltid kul!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

6 kommentarer till “Drop in

  1. Katarina

    Hej Tove
    Grattis i efterskott!
    Gillar din blogg. Hittade hit när jag letade info om adhd. Härligt att läsa om dej som jobbar, har vänner och pojkvän.
    För mej har det mesta stannat upp. Vet inte varför.
    Ska kolla det. Hoppas på utredning.
    I fam finns adhd, depression och asperger. Så vem vet vad de hittar i min ”spattiga” hjärna.
    Ha det bra.
    Katarina

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Katarina!
      Jag vet vad du menar med att allt har stannat upp.
      Det är därför jag vill blogga och berätta. Jag har inte alltid haft det lätt med relationer. Och gick om ett år på gymnasiet. Och ett år på universitetet.. Fortfarande har jag inget fast jobb, det har jag aldrig haft.. Men en sak har jag: ett Jävlaranamma! Saker må ta dubbelt så länge för mig, men jag fixar det. När jag började se samband förstod jag för första gången att det är inte mitt fel. De vänner och pojkvänner som inte kunnat ta mig för den jag är förtjänar mig inte. Så jag bytte ut många. Då fanns det plats för nya, mer förstående personer.
      Du kommer också att fixa det!
      Kräv en utredning och ge aldrig upp! Tänk på allt du klarat, trots dina svårigheter – så gjorde jag och plötsligt blev jag stark – som Hulken, brukar jag säga 🙂
      Stort lycka till med allt!

      Svara
  2. Katarina

    Hej igen
    Tack va gulligt av dej! Skönt med en mix av ”spark i baken /lycka till”, som ditt svar blev. Precis vad jag behöver. 🙂
    Jag har en stor dos jävlaranamma i mej som hjälpt mej många gånger. Men nu känner jag mej mest som en trött gammal bil där handbromsen fastnat i låst läge.
    Men det blir kanske bättre när ”sikten klarnar” och jag vet vad jag ska lägga mitt krut på.
    Med mycket spring i benen i dimma, blir det mest kuta i cirklar och det är jag trött på.
    Behöver ett tydligt mål. Sen kan jag låna sonens Hulken dräkt, men det är väl fusk antar jag. 😉
    Härligt att du hittat ditt sätt att vara på. Det ger mej hopp för mej också.
    Ha det bra.
    Katarina

    Svara
  3. Tove Lundin

    Vad underbart att kunna ge bra svar och hopp!!
    Tror att det är ett jättebra mål att få en utredning, det ska till och med gå att få hjälp innan diagnosen är fastställd. Det ska jag berätta mer om (när jag vet mer).
    Tycker inte alls det är fusk att ta på sig sonens Hulken dräkt! Önskar jag hade en ibland 🙂
    Jag hoppas innerligt att sikten klarnar snart och du får loss handbromsen!!

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *