Ge en gåva

Det bästa och det värsta

Observera kattbokmärket i vänsterhörnet (eller höger?)

I går hade jag min första intervju (av miljonersmiljarder)! En tjej från tidningen Feministiskt Perspektiv var här och frågade mig om boken i allmänhet och livet som psyko i synnerhet. När man får frågor måste man komma på svar. Och när man kommer på ett svar får man en insikt. Varning, nu blir jag patetisk, men det får man.

Vad får mig att må bra? Jag har skrivit det förut (även i tacket i boken), men jag måste bara få skriva det igen: det är ju Ni, kära läsare, som gör att jag inte är en feg fis! Det är Ni som får mig att resa mig från kalla golv och djupa avgrunder. Det är gemenskapen, värmen, igenkännandet, känslan av att inte vara ensam, att inget är konstigt, att man kanske till och med är bra (bättre) – det är ju sådant som får en att må bra, att orka!

Dessutom är det ju Ni som fyller på med kunskap, tips och erfarenheter. Och med dessa kunskaper, tips och erfarenheter hjälper vi varandra att klättra. Eller i alla fall hänga kvar.

Varning, nu blir jag arg, men det får man.

Vad får mig att må dåligt? Nu kommer det märkliga. Jag tittade på intervjuaren och sa:

– Det värsta jag varit med om. Någonsin. Det värsta av allt, värre än min psykos, det är hur jag har blivit behandlad av olika myndigheter. Dit jag vände mig för att få hjälp.

Denna känsla, vet jag, är jag inte ensam om. Därför vill jag lyfta fram problemet. Något borde verkligen göras åt eländet – och det illa kvickt!

Så i dag har jag sammanställt en liten bra-att-veta-lista. Den kommer i nästa inlägg!

RIOT och KÄRLEK!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

9 kommentarer till “Det bästa och det värsta

  1. "Jessica"

    Jättebra att slå näven i bordet Tove !! Hur reagerade hon ? 😉

    jag har varit på SL att dom inte placerar karta/områdesindelnings-karta bredvid maskinen där man fyller på sitt numera obligatoriska jävla plastkort NÄ man ska SPRINGA 25-30 m för att kolla och sen tillbaka till maskinen ”jättesmart” NOOOOT
    SL gör MIG arg ……..

    Svara
  2. Tove Lundin

    Jag tror hon förstod! Det känns häftigt att kunna sprida detta!
    Grymt bra av dig att vara på dem, jag ska nog skriva ett arg-mejl själv snart igen!

    Svara
  3. Micael

    Jag har svårt (ibland, ibland ofta) att lita på vården Varför får en person med liknande symtom en annan medicin? Varför måste vi som mår dåligt hela tiden föra en kamp mot vården, försäkringskassan eller arbetsförmedlingen?

    Det jag berättar nu är egentligen inte aktuellt för din blogg men den har del i min oro gentemot vården.

    Efter att ha plågats av smärta i någon månad sökte jag hjälp. Fick diagnosen inflamation i bröstbenet. Därefter följde ett mycket smärtsamt år. Efter att ha ätit voltaren till och från i ett år så förstod till och med jag att det inte kunde vara inflamation. Och låt mig göra det helt klart att jag inte är läkare, hmmm.

    Till slut fick jag nog. Ner till vårdcentralen, informerade dem att jag inte skulle gå därifrån förrän de gjort en ordentlig undersökning. Oj då, antar jag att de sa i fikarummet. Så, äntligen iväg till ultraljudsundersökning. Läkaren som gjorde undersökningen sa att min gallblåsa inte var något att ha kvar.

    En felaktig diagnos är illa. Ytterligare två är jätteilla!

    Idag är jag glad att jag var så pass frisk att jag orkade protestera. Tänk om jag varit inne i en av mina djupare depressioner!? Kan man dö av trasig gallblåsa…?

    Svara
  4. Tove Lundin

    Tack Hanna 🙂

    Jag tycker visst det är aktuellt här, det du skriver, Micael. För tänk om du haft en djup depression. Det är jätteviktigt att lyfta fram historier, likt din. Var vänder man sig när man inte orkar kämpa? Men också: var kommer ens superkrafter från?
    Vi är superstarka människor, men traumat efter, när man tänker tillbaka ”vad hade hänt om” och ”oj, värst vad jag fick kämpa”, när allt lägger sig och utsattheten gör sig påmind – då tycker jag att man ska berätta sin historia. Så att andra får veta att de inte är ensamma. Och att man klarar det mesta.
    Smärtan av orättvisan i min kamp värker i mig varje dag. Den gör ondare än allt annat. Ord, kommentarer, förnedringen. Men att veta att jag inte är ensam om den, och att det finns människor som faktiskt går att lita på – det gör att jag läker lite varje dag.
    Riot!

    Svara
  5. rabbit

    ’- Det värsta jag varit med om. Någonsin. Det värsta av allt, värre än min psykos, det är hur jag har blivit behandlad av olika myndigheter. Dit jag vände mig för att få hjälp.’

    Bingo Tove, shit det är obehagligt att det är så. Ibland undrar jag om det inte hade varit bättre att inte be om den där hjälpen alls. Då känner man sig mindre våldtagen liksom. I mitt fall gäller det ganska mycket psykvården också. Blä blä blä men vad bra det kan bli då man hamnar rätt nån gång ibland 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Samma här, Rabbit! Psykvården har mycket att jobba på. Som journalist kan jag ju inte låta bli att snaska i utredningar mm.. En dag blir det nog ett riktigt långt reportage av allt. Ett fuck you och en upprättelse.. RIOT!

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *