För många barn är skolan så utmanande att de inte klarar att vara där.
– Kraven är för höga på förmågor som många elever faktiskt inte har, säger specialpedagogen och författaren Annica Jäverby.
Med sin nya bok ”Skolfrånvaro – tidiga insatser och åtgärder” vill hon få skolor att kunna hjälpa fler barn tillbaka.
Hela familjen drabbas när en elev inte klarar av att gå till skolan, berättar Annica Jäverby, som mött många elever och föräldrar i kris utifrån sin roll som specialpedagog i Närvaroteamet i Härryda kommun.
– Jag har ju aldrig mött ett barn som är lycklig i den situationen. Barn vill ju gå till skolan, som alla andra de känner. Och precis det uttrycker ju många, ”varför funkar det inte för mig?” Det är ingen lycklig tillvaro, det är det inte. Och jag möter också väldigt många sjukskrivna föräldrar. Det blir en väldig stress när ens barn mår så dåligt, och man vill inte heller lämna sitt barn ensam i den situationen. Därför kan det också bli stressigt, rent ekonomiskt, om man inte kan jobba som man brukar.
Ingen jämförbar statistik över skolfrånvaro
Det varierar från kommun till kommun vilken statistik som förs. Därför är det svårt att säga exakt hur många barn och familjer som är drabbade. I fjol presenterade föräldranätverket Rätten till utbildning en kartläggning där man konstaterar att antalet hemmasittare fyrdubblats sedan år 2019. Annica Jäverby delar bilden av att antalet barn med problematisk skolfrånvaro ökar i Sverige, och uttrycker oro över de konsekvenser som detta kan leda till.
– I det långa perspektivet så är det ju helt ohållbart. Det är ju alla barns rättighet att kunna gå till skolan. Att inte få göra en fullgod utbildning och att inte kunna komma ut i arbetslivet påverkar ju hela livet framöver. För samhället är det rent förödande, såklart, om vi har så många barn hemma som vi har nu. Det är inte hållbart, säger hon.
Stress från flera håll
Det finns också flera svar på frågan om varför antalet barn som hamnar i en problematisk frånvaro tycks öka.
– Jag tänker att det är många aspekter. Den samhällsbild vi lever i, hur det är att vara människa i dag och det faktum att vi är omgivna av sociala medier och en bild av att allting är enkelt, perfekt och bra. Men också är det att vi i läroplanen har krävt förmågor på att analysera, resonera, presentera – i alla ämnen, även i idrott och de praktisk-estetiska ämnena, på ett sätt som många av våra barn inte klarar av.
Så kraven är för höga?
– Kraven är för höga på förmågor som många elever faktiskt inte har. Och det kan ju också handla om blyghet, det måste inte vara adhd eller autism, även om det ofta är det. Det kan också vara att barnet tycker att det är jobbigt att stå i centrum. Och när man tidigt utsätts för situationer som är alldeles för utmanande så kan det leda till att man undviker situationer som känns jobbiga och svåra. Till slut vill man inte gå till skolan, berättar Annica Jäverby.
Fråga alltid varför eleven inte är i skolan
Det saknas nationell statistik över problematisk skolfrånvaro. När frånvaro börjar räknas som problematisk varierar också mycket mellan landets kommuner.
– Det räcker att det rör sig om en dag, det ska ringa varningsklockor, säger Annica Jäverby. Vi måste alltid ställa frågan om varför eleven inte är där. Och oavsett vad man får för svar, om det är något som är jobbigt på rasten, eller att det är jobbigt att prata inför gruppen, måste vi ta det på allvar. Det gäller att fånga upp det och reda ut det för att kunna gå vidare med rätt stöd.
Normerna i skolan gör det svårare att orka
Barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, npf, är överrepresenterade i den grupp av elever som inte klarar av att vara i skolan. En av anledningarna, menar Annica Jäverby, är normerna kring det sociala samspelet i skolan.
– Normen säger till exempel att du inte får gå och sätta dig själv i matsalen. Det finns en tanke om att alla ska vara med, hela tiden. Men lunchrasten kan ju vara barnets enda möjlighet under dagen att få lite andrum, för att orka med det sociala och resten av dagen. Och det behöver ju inte handla om en npf-diagnos för att man har olika behov. Skoldagen, och skolan, det är en otroligt stor social arena, med ett flöde av olika vuxna och jämnåriga du ska förhålla dig till, berättar Annica Jäverby.
Att normalisera olikheter och göra skolan till en plats för alla är något som Annica Jäverby menar är viktigt för att underlätta skolgången för barn med npf-diagnoser.
– Det ska vara självklart att man får gå undan, ta en paus eller röra Annica Jäverby om man behöver det, säger hon. Och det betyder inte att alla ska göra det, för alla har ju inte det behovet.
Mer kunskap om barnens svårigheter gynnar alla
För att bättre kunna förebygga skolfrånvaro och stötta barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att lyckas med sin skolgång behövs mer kunskap, menar Annica Jäverby och många med henne. Vägledningen ”Skolfrånvaro – tidiga insatser och åtgärder” skrev hon parallellt med en avhandling på samma ämne.
– Vi behöver mer kunskaper om barns svårigheter, vilket ju också ingår i kunskap om mötet med människan. När du jobbar med människor så kommer du möta ett spektrum av behov som du behöver förhålla dig till. Och det gynnar ju alla barn när man gör vissa anpassningar, som att till exempel förhålla sig till tiden och använda bilder i undervisningen. Därför behöver man ju inte tänka att det ska läggas upp på 28 olika sätt, förklarar Annica Jäverby.
Planera tydligt och nåbart tillsammans
Vikten av tidiga insatser är ett av Annica Jäverbys viktigaste budskap i boken. En del av boken behandlar också hur man bäst stöttar elever som ska komma tillbaka till skolan. Annica Jäverby förklarar att ett misstag som många gör när man planerar för att eleven ska närma sig skolan på nytt är att man lyfter bort allt skolarbete.
– Jag har gjort så många sådana planeringar där man försöker hjälpa barnet genom att säga att ”du behöver bara komma hit och säga hej, bara vara här i rummet”. Men, det tar ju bort hela syftet för barnet, eftersom de ju är i skolan för att lära sig, och för att kunna börja gymnasiet någon gång. Så när man plockar bort ämnena, då är ju syftet med skolan borta. Och då förstår man verkligen inte varför man ska ta sig till skolan, vilket är som att bestiga Mount Everest för vissa elever.
– Så det har jag förstått mer och mer, fortsätter hon. Det ska direkt handla om att rita vägen, huret, för eleverna. Det vill säga: hur ska det här barnet förstå det som den har missat, och komma i kapp. Och det ska man göra så tydligt och nåbart som möjligt.
Annica Jäverby berättar också om vikten av att se och lyssna till både elevernas och föräldrarnas egna förslag på hur eleven ska lyckas ta sig tillbaka till skolan.
– Ibland har vi ju trott att det ska vara på ett visst sätt, med vissa anpassningar och vissa läromedel, men det är ju inte alltid det är rätt för barnet. Man måste lyssna in både barnet och föräldrarna, vad de själva vill. Det har blivit så tydligt när jag mött familjer, och även unga vuxna som i efterhand kan berätta om sin resa.
Det går att göra skolan rolig och trygg
Många av familjerna som träffar Annica Jäverby och närvaroteamet är uppgivna, och ibland har eleverna helt tappat hoppet om en återgång till skolan.
– Att tappa framtidstro när man är sju åtta år, och inte tro att det finns ett hopp. Så ska det inte vara. Så det tänker jag är många gånger min viktigaste roll, att övertala och övertyga alla om att det är möjligt. Jag vet det, för jag har varit med på så många resor nu. Det kan kännas som att det inte är det, men det är möjligt.
Annica Jäverbys förhoppning är att boken ska läsas av alla som på något sätt arbetar i skolan eller nära den, för att fler ska få kunskap om närvarofrågan. Hon hoppas också att boken ska ge ringar på vattnet i arbetet mot skolfrånvaro.
– Min stora förhoppning är att vi i skolan ska hitta verktyg i det här arbetet som blir effektfulla. Så här kan det liksom inte fortsätta, att så många barn känner att de inte kan gå till skolan. Man ska kunna gå till skolan och man ska få det stöd man behöver. Och framför allt ska det vara roligt, det ska vara ett sammanhang där man känner sig trygg och saknad när man inte dyker upp. Jag hoppas att boken är tydlig på det sättet, att jag har ett sätt att kommunicera så att det blir tydligt och greppbart, säger hon.
Text: Ellen Nilses
Annica Jäverbys bok ”Skolfrånvaro – tidiga insatser och åtgärder” ges ut av Studentlitteratur och finns att köpa hos de flesta bokhandlare.